Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bort från henne af omständigheter, som ingen i detta
samhälle brytt sig om att förutse, fann hon med ens Linds
sätt att tala, att röra sig, sitta eller gå, kort sagdt allt
hos honom, utmärkt. Hennes forna fasa för den grofva
huden och de krokiga ryggarne hos industriens civiliserade
slafvar, alla hennes smått löjliga föreställningar om högre
eller lägre klasser vek för vissheten, att han som hon var
människa.
Det låg en hel del öfverdrift i denna hennes
uppfattning, som födts af ångern öfver en medveten oförrätt
tillfogad medmänniskor, hvilka hon aldrig känt eller brytt
sig om, men det visste hon säkert, de händer, som i ett
års tid dagligen räckt henne föda kunde icke förblifva grofva
i längden. Hans vänliga uppmärksamhet hade adlat den
valkiga huden.
Då miss Elisabeth väl tänkt sig in i detta nya, kände
hon sig nära nog skamsen öfver att ej hafva funnit det
långt förut. Men sedan tog hon också modigt för sig det,
hon ansåg vara sin del af deras gemensamma arbete. Hon
ägnade blott en kort stund åt att beklaga sina många
medsystrar, som hvarken sågo eller ville se, men hon glömde
därvid alldeles det sätt, hvarpå hon själf fått sina ögon
öppnade.
Efter måltiden sutto de två vanligtvis en stund i
klippväggens skugga och samtalade. Miss Elisabeth fick de
flesta af sina gamla föreställningar om medmänniskor
rättade, ty då Lind funnit att hennes vänlighet ej var ett
påhitt för stunden, som han först befarat, blef han
genast meddelsam. De nådde hastigt närmare hvarandra,
gåfvo och togo emot små förtroenden och hon skrattade
ofta åt hans historier från skansen, ur hvilka han med
aldrig svikande finkänslighet plockade bort grofheterna.
Men under gårdagen störde han oväntadt det goda
förhållandet och slungade in ett nytt ämne i hennes
tankevärld. I ett anfall af godt lynne utropade han.
— Här lefva vi min själ precis som man å’ hustru.
Hon reste sig genast och gick tigande in i grottan,
medan en brännande rodnad betäckte hennes ansikte. Detta
nya blef henne för mycket och hon växlade ei ett ord med
honom under hela dagen. På hans min såg hon, att han
ångrade sitt förflugna yttrande utan att rätt veta, hvad
han gjordt för ondt, och hon föresatte sig att ej mer tänka
därpå. Men i den värld där hon lefde, led hjärnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
