Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanbundna fötter för att komma lös. Men Linds näfvar voro
af järn och utan möda höll han sin sprattlande fånge fast.
Stojande sprungo barnen mot honom och han hälsade dem
med en glad nick. Gossen ville bära grisen utför
sluttningen och tilläts göra ett försök. Han sviktade under
bördan och halkade ett par gånger, men då bet han ihop
tänderna och tog i med nytt mod. Lind skrattade i mjugg
och lät honom hållas, där han med flickans hand i sin
följde efter beredd att inskrida, ifall det skulle visa sig
nödvändigt.
Fången bars i triumf till en liten inhägnad, där förut
en annan af hans grymtande bröder stängts in, och sedan
berättade Lind, hur han lyckats bemäktiga sig detta deras
blifvande husdjur.
— Jag satte ut mina snaror bland busksnåren
nedanför vulkanen i går, jag har märkt, att de börja hålla till
där. Ja, jag talade inte om det för dig, vände han sig till
gossen — då hade du väl sprungit dit å’ skrämt dem för
mig. Och i dag satt den här gynnaren fast med bakbenen,
det var alltihop det. Vi ska föda upp honom tillsammans
med kamraten å’ getterna.
Det var, som Lind sagt, alltihop, en af de enklaste
saker i världen, men i deras lif utgjorde det en viktig
tilldragelse, som skulle gifva ämnen till långa aftonsamtal
mellan honom och sonen. Denne nickade, då fadren slutade,
alldeles så borde det enligt hans förmenande ha gått till,
och flickan suckade litet sentimentalt.
— Stackars dig!
Grisen sprang grymtande och gnällande af och an
innanför stängslet, medan hans för några månader sedan
fångade broder i dåsigt välbehag tuggade sin föda. Han
var redan van vid förlusten af sin frihet och saknade
den ej.
Lutade mot stängslet kring den fläck, där deras
husdjur funnos, stodo de fyra människorna. Det var en för
alla andra egendomlig grupp de bildade, de gamla svepta
i sina gethudar och barnen nakna. Kvinnan hög och rak
med starka lemmar, mannen något böjd med gråsprängdt
hår och ett skägg, som räckte till midjan. Mellan dem
barnen, brunstekta af solen, med snabba, lifliga rörelser
och glada men dämpade röster.
En stund stodo de så, medan solen sjönk i väster,
färgande himlen blodröd. Slutligen sade Elisabeth tankfullt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
