Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knud Rasmussen: Grönländarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
512
GEOGRAFIEN’
trohet ooh uppbäras från början till slut av en livlighet, som är full av
grovkorniga infall. Högst nå de i sina skildringar av det storslagna och
förfärliga. Hos ett sagans vidunder som sjöbjörnen får det oerhörda, det
väldiga hos jättekraften följande otyglade mytologiska karaktäristik:
»Han är skapad som en björn, men så stor, att även om han sätter
upp framtassarna på det högsta bergets topp, kommer han alltid att stå
med bakkroppen i havet. Kommer han in i fjordarna, vadar han endast
till haslederna i vatten, och blott han andas, virvla isberg och långbåtar
in i hans gap.»
Sällan har väl skräcken fått en mera målande skildring än i en
västkustsaga, där det berättas om ett hus, vars invånare ihjälskrämts av
en dåre:
»De döda sutto med stela, uppspärrade ögon, som spruckit i vrårna,
och ansiktshuden hade förvridits, så att den brustit».
En sådan våldsamhet i skildringen finner man blott hos ett folk, som
känt skräcken i märg och ben. Det är också under sällsamma
förhållanden, som eskimån framlever sitt liv. Han står där som uppslungad
på en vild, bergig kust med inlandsisen och havet omkring sig.
Och så är det ju de långa, hemska vinternätterna. Gång på gång
måste eskimån känna sin vanmakt inför naturkrafter, som han ej förmår
betvinga och icke förstår. Stormen yr in över sinnena, och vidskepliga
taskspelerier lamslå dem. Allt detta upprörande och överväldigande har
skapat sagorna och sägnerna och givit dem sin stämpel.
När vinternätterna bryta in, samlas man omkring de brinnande
tran-lamporna och förkortar nätterna, som ej vilja gå. Och man berättar för
varandra de gamla sagorna, som man tog i arv från fäderna, och
glömmer orkanen och kölden där utanför. Det är som belägrade, vilka söka
vinna tid. Och för varje historia, som berättas till slut, utbrister berättaren
lättad och glad: »Så där ja — nu är den historien slut och vintern så
mycket kortare».
Man kan, för att få bättre överblick, indela sagorna i hjältesagor och
andebesvärjarhistorier, sällsamma djur- och människoförbindelser, sol- och
månsagor, satiriska berättelser, tragiska berättelser och slutligen
smäde-visor och lyriska sånger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
