Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knud Rasmussen: Grönländarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
514
geografien’
Då de nu voro många, ville de ha hundar. Och en man går ut med
en hundsele i handen och börjar stampa i jorden under ropet: »Hock,
hock, hock»! Då hoppade hundarna fram ur tuvor — småtuvor •— och
de skakade sig ordentligt, ty de voro fulla av sand. På så sätt fingo
människorna hundar.
Men människorna förökade
sig, de blevo flera och flera. Den
tiden, för länge, länge sedan, kände
man inte döden, och människorna
blevo mycket gamla; slutligen
kunde de inte gå, de blevo blinda och
måste ligga.
De kände inte heller solen, de
levde i mörker, dagen grydde aldrig.
Blott inne i husen hade de ljus,
de brände vatten i lamporna. Den
tiden kunde vatten brinna.
Men människorna, som inte
förstodo att dö, blevo alltför många;
de överfyllde jorden, och så kom
en väldig översvämning. Många
drunknade, människorna blevo
färre. Spår efter denna
översvämning finna vi på de höga
fjälltopparna, där man ofta kan hitta
snäckor.
När människorna nu hade blivit färre, började två gamla kärringar
tala: ’Låt oss blott vara utan dag, när vi samtidigt äro utan död’, sade
den ena; hon var visst rädd för döden.
— ’Nej’, sade den andra, ’vi vilja ha både ljus och död’. Och när
som den gamla kvinnan uttalade dessa ord, blev det så — ljuset kom
och döden.
Det berättas, alt då den första människan dog, övertäckte man liket
med stenar. Men liket kom tillbaka, del förstod visst inte riktigt att dö.
Fig. 272. Slädhund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
