Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
-
Den nionde. Taflor från en saga utur Tusen och en natt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65
AMINA.
Huru sade han? De döda? — döda?
Sjöng du då din svanesång, o gamle?
Var din mening sådan? Då är tiden
ute för din lefnadslånga gudstjenst;
då går fridens aftonsol i nattmoln
för Ami nas blick, och fejd berustad t
ropar lifvet mig uti sin vildmark.
Store Gud! Det är då sista tjensten,
som vi båda visa — (Klwsru nedkommer.)
Fader! Fader!
Huru sade du?
KHOSRÜ.
Din hand, Amina!
Det var varmt och ljust, så ljust deroppe.
Här är svalt och skumt. Jag vill till hvila —
Natten bryter in — och — morgondagen —
(de gå.)
ZEYN {framtrådande.)
Hvem var den sköna varelsen? Var det
en syn? Var det en verklighet? Dess stamma
ljöd som en näktergals; dess öga brann
mildt, som en "klar dch vänlig aftonstjerna.
Dess gång var ädel. — Allt, ja allt var skönt!
Och hennes ömhet mot den gamle presten,
visst hennes fader, stapplande och sjuk. —
Det var en- engel! — Dock, hvi svärmar jag?
Har jag ej redan mer än tio gånger
på vägen hit bedragits af ’det fagra
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
