Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
-
Den nionde. Taflor från en saga utur Tusen och en natt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
(Bergig strand gent mot Ithuriels o. Pa en klippa vid
stranden sitter Amina och skådar utåt vattnet, som
höljes af tjockt morgontöcken.)
AMINA.
Liksom ett täcke morgonstundens dimma
sig breder öfver landet, öfver sjön.
Ej mäktar solen med en gyllne strimma
beteckna vägen till den fagra ön.
1 mörka töcknar höljd sin afskedstimma
afbidar bäfvande den svaga mon,
som måste för ett löfte allt försaka,
som blott får se framåt, men ej tillbaka.
Orörlig, tung, ogenomtränglig hänger
min framtids förlåt för mitt öga än.
Ju längre jag framåt mot målet tränger,
ju mera hotande nedfälles den.
Den hvarje utsigt mot ett fjerran stänger,
den döljer slutet och upplösningen.
Min ö skall ligga der. Jag kan ej se den.
Jag är en engel, stängd ifrån sitt Eden.
Ar då mitt Eden der? Långt hellre ginge
jag vid hans sida i en ocken bort,
der jag hans anlet evigt skåda finge!
Dock nej, vi måste skiljas innan kort.
Till afsked än hans kära stämma klinge,
ty ännu detta ögonblick är vårt.
Hvar dväljs ban? Ranske skall också hans hjerta
behöfva ohördt andas ut sin smärta? —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
