sundet, tyckes han redan på avstånd upptäcka sitt byte. I ett nu är han färdig med sin anfallsplan, hejdar plötsligt sin flykt och ljustrar en gädda, en ål eller en silverglänsande mörtfisk, lätt och behändigt som en smålandspojke plockar kräftor i en bäck. Till och med iden, den skyggaste och varaste bland alla skygga fiskar fångar han con amore. Havsörnen fångar skrakungar. Såvitt jag kunnat finna, undviker han noga att vid nedslaget sänka sig djupare i vattnet, än vad som är alldeles nödvändigt, men en överspolning över stjärt och vingar synes icke besvära honom stort. Jag har därför svårt att sätta tro till följande uppgift av prosten C. U. Ekström i hans 1828 utgivna »Beskrivning över Mörkö socken i Södermanland»: »Då han (havsörnen) med för mycken häftighet nedslår i vattnet efter fiskar, får han vanligen så mycket vatten i vingarna, att han ej förmår höja sig åter upp i luften. Han slår då med vingknäet (flexura aloe) i vattnet och hjälper sig på detta sätt simmande till land ...»