Gammel-Ante: En bok om havsörnen och andra skärgårdens fåglar / Sjökonungen (1923) Author: Thor Högdahl - Tema: Nature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

SJÖKONUNGEN.

UTE i skärgårdarna vid gränsmärkena till det eviga havet, där nytt land alltjämt stiger ur djupet till vittne om att skapelsedagarna ännu icke äro till ända, har människornas förträffliga civilisation hittills haft svårt att bita sig fast. Livet där har varit för hårt och givit för litet av gods och guld för att locka till talrikare bosättning, och de, som trotsat svårigheterna och mödorna, ha levat snarare i förbund med än i kamp mot naturen. Nöjda med vad havet skänkt dem, ha de hämtat sina skördar ur sjön och i det längsta underlåtit att hugga och rödja, att gräva, plöja och så och omdana de fläckar av jorden,

16

över vilka de kommit att råda. På så sätt har det fogat sig att det ännu i dag här och där utmed våra kuster finnes hela arkipelager av obebodda örar och skär, där en fläkt från jordens ungdom dröjer kvar -- rester av Edens lustgård, där det växer och grönskar och blommar friare och yppigare och där djur och fåglar, havets såväl som inlandets, finna bättre trevnad än annorstädes. -- Därav kommer det sig även, att det inom Sveriges gamla bygder ännu finnes plats för en sådan stor fågel som havsörnen.

Om denne skärgårdens stolte fribytare är det jag här vill berätta. -- Om honom, den väldige, den starke, som famnar rymden med mäktigare vingar än någon annan av Nordens fåglar, som andas den tunna etern ovan molnens förlåt och vars skarpblick säges nå långt, långt utöver människornas trånga horisont.

Ett älsklingsbarn av det mäktiga havet, har han av sin moder ärvt dessa stort tilltagna mått, denna obändiga kraft och vildhet, detta bistra majestät och stolta behag. -- Ja, han är havet självt, levandegjort! Han har fjärdarnas tunga böljegång och stormvindens våldsamma svep i sina vingar. Hans diaboliskt djärva profil, massiva former och tungt draperade fjäderbonad giva honom ett utseende som vore han huggen ur urbergshällen, på vilken han satt sig till vila, eller utskulpterad ur den vresiga strandfurans vindvridna stam.

Att se havsörnen, där han likt en drivande sky seglar på luftströmmarna, högt uppe i det blå eller där han jagar ute på stormpiskade fjärdar, är en upplevelse -- en fest för ögat. Då är han storstilad, ouppnåelig, sublim! Då är han fursten bland storfåglar, sjökonungen, havets och luftens härskare.

Rymden hör honom till, och där rör han sig som om tid och avstånd icke funnos. Du ser honom dyka upp som en mörk punkt vid synranden, och i nästa stund seglar han fram över ditt huvud, väldig och vingbred som en sagans fågel Rock. I mäktiga spiraler stiger han på nästan orörliga vingar allt högre och högre, tilldess människoöga ej längre förmår följa hans flykt, för att så åter sänka sig hastigt som en fallskärm.

Men även luftens och havets konung känner sig emellanåt

17

dragen till jorden. Och när han så gör och slår sig ned på ett skär eller låter sig uppslukas av trädmassorna på den skogbevuxna ön, sker det en sällsam förvandling med honom. Han blir liksom jordebunden, flyktig och osäker likt andra fåglar, som leva i skog och mark. Hans flykt blir flaxande och ansträngd i brist på svängrum och luft under vingarna. Han liksom krymper ihop och förlorar en god del av sin värdighet och sitt majestät. Ja, den som råkar få se honom gå på marken, måste finna honom rent av löjeväckande, så ovigt och klumpigt rör han sig. -- --

Där havsörnen en gång slagit sig ned och byggt sitt bo håller han sig med beundransvärd ståndaktighet kvar under hela sin levnad -- och en örns livslängd är, enligt vad man kunnat utröna, ofta åtskilligt längre än en människoålder. Skulle den ena av örnparet omkomma på ett eller annat sätt, dröjer det vanligen icke länge förrän den överlevande skaffat sig en ny make eller maka.

Endast under den strängaste vintern ger sig den gamla bofasta örnen ut på vikingatåg. Men dessa sträcka sig sällan längre än till isbräddarna i de yttre banden eller på sin höjd till den grova packisen ute till havs.

Förr i tiden, då skärkarlarna mera allmänt gåvo sig ut på sälisen om vårarna, brukade de finna havsörnen där före sig. Och var helst man såg storfågelns välkända silhuett avteckna sig mot de vita isfälten eller den köldgröna himlen, där visste man, att sälarna icke voro långt borta. I snödrivorna bland de upptornade flaken ute på de stormbrutna isfälten gräva vikaresälarna sina bakugnslika vistor, där honan »kutar», och där de uppehålla sig, tilldess snön och isen börja smälta. Då om icke förr -- så berätta sälskyttarna -- passar örnen på att genomsöka sälvistorna och göra sig ett gott mål på den fisk och det avskräde, sälarna hopat där under vintern.

Ännu längre ut på havsisen ligga gråsälshonorna »infrusna» med sina nyfödda rokar, och har modern om också bara för en kort stund lämnat den lille bytingen i den gulvita sammetspälsen, kan det hända att örnen är där som framvuxen ur rymden och griper och släpar bort med honom.

18

Och då jägaren skjutit en säl, flått och späckat av honom och lämnat kroppen eller räntan kvar på isen, får han, om han efter en stunds marsch vänder sig om mot slaktplatsen, ofta se storfågeln med det väldiga kroknäbbet i färd med att bemäktiga sig sin del av bytet.

När sedan solen och stormvågorna börja tära på isarna, sälbrunnarna växa till stora bassänger och nya råkar och vakar uppstå, komma de första sträckfågelflockarna söderifrån. På vingar, som ljuda likt ett hastigt rört, silverklart strängaspel, susa kniphanarna fram genom den frostiga morgonluften, det brusar och dånar, när de brokiga allfågeltropparna under klingande spel och doft knorrande kasta sig ned i vakarna och slå kana på den nattfrusna »blåisen», tills den brister under dem. Änder snattra, sjöorrar vissla, viggar och vitbukar knarpa. Det är ett stoj och ett larm, en trängsel och en ständig strid om utrymmet som på en järnvägsstation under en flykt undan fienden. Trötta och utsvultna, dragas de befjädrade resenärerna till det öppna, blänkande vattnet, där de tumla om varandra för att dykande nå de eftertrådda musslorna på bankarna några famnar nere i djupet och där de ibland skocka sig så tätt, att de bokstavligen komma att ligga på varandra.

Att det då är mindre väl beställt med vaksamheten hos de hungrande, sins emellan tvistande fågelfolken kan man väl förstå. De gamle berätta om huru man förr i världen vid brunnarna ute på isen med åror och spristänger brukade slå ihjäl massor av fåglar, och ännu i dag, då forna tiders fimbulvintrar för någon gång gå igen och havsisen slår brygga ut till de yttersta bådarna och grunden, lär det väl hända, att ivriga fågelskyttar våga sig dit ut för att anställa massaker bland de sammanpackade fågelskarorna. -- Vem förmener havsörnen att även han håller sig framme vid sådana tillfällen!

Så kommer omsider den stora uppgörelsen mellan vinter och vår. De första vårstormarna gå till anfall mot urbergshällarnas gråa sköldborg. Fjärdarna skölja, och de sjunkande, porösa isarna inne i vikar och sund ligga svartblå i marssolen, kantade av skrakar i

19

lysande bröllopsdräkt. Det stora ejdersträcket brusar fram längs de yttersta fästena, styrande kurs rakt mot nordostvinden, svanarnas och vildgässens täta fylkingar komma tågande genom luften, och den anstormande allfågelhären börjar sända sina förtrupper och spaningspatruller långt inåt hemfjärdarna. Gudungens passionerade

Havsörnar ute på sälisen.

parningsrop ljuder i förväntansfulla gryningsstunder, och allfågelsången, skärens mäktigaste fåglalåt, skallar dagen lång över glittrande vatten.

Då finner man en vacker dag, att sjökonungen åter är hemma hos sig. På nästan orörliga vingar står han som ett svävande sjömärke högt över den skogklädda holme, där han byggt sin luftiga grenborg i toppen eller på de övre grenarna av ett större träd, vanligen en fura.

Det är ett näste värdigt en storfågel -- omkring halvannan meter i diameter och minst en halv meter i höjd. Underlaget består av grova, ofta armstjocka grenar, på vilka vila mindre sådana, pinnar och kvistar, samt där ovanpå ett lager av ljungtorvor, mossa

20

och torrt gräs. Det hela är så fast sammanfogat, att det mycket väl uppbär en människas tyngd, och nästan alldeles platt med en obetydlig skålformig fördjupning för äggen. Sedan nästet varit bebott en tid, brukar torvfyllningen sjunka ihop, så att det blir mindre platt och kantgrenarna skjuta upp som ett spjälstaket -- något som kommer väl till pass, när ungarna blivit större och börja spatsera omkring i sin stora vagga.

Liksom i de flesta primitiva jonelag är det honan som är familjens överhuvud. Nära en tredjedel större än hanen, verkar hon långt mera imponerande än denne. Det är hon som väljer boplatsen och bygger nästet. Hanen tjänstgör endast som hantlangare. Det är hon som så gott som ensam ruvar äggen och trognast och outtröttligast vakar över ungarna. -- Endast under den mest kritiska perioden av ruvningen, då äggen hålla på att kläckas, händer det ibland, att hanen för någon stund avlöser honan vid liggningen. -- Och som jägare och fiskare står hon ingalunda hanen efter.

Redan i slutet av mars äro örnarna i färd med att reparera sitt gamla näste eller bygga ett nytt, om de av en eller annan anledning skulle finna så med sin fördel förenligt. Under denna tid ljuder deras gälla lockton ovanligt starkt och passionerat, och man ser dem oftare än eljes i spiralflykt stiga mot skyn, ibland så högt att människoögat icke kan följa dem. Någon särskilt utpräglad parningsflykt ha de icke, så vitt jag kunnat finna.

Vanligen under andra veckan av april finner man de nylagda äggen i den moss- och gräsfodrade fördjupningen i boet. De äro större än någon annan svensk rovfågels ägg -- större än både kungsörnens, fiskgjusens, gladans och berguvens -- vackert ovala med ett grovt, kornigt och gropigt, gråvitt eller smutsigt kalkfärgat skal. Till antalet äro de i regel två, någon gång tre.

I senare fallet lär det kunna hända -- själv har jag aldrig varit i tillfälle konstatera det -- att alla tre äggen kläckas, men flera än två ungar nå ytterst sällan, om ens någonsin full utveckling. Å andra sidan är det mycket vanligt att, då äggen äro två, endast det ena är befruktat och ger upphov åt en unge. Likaså

21

händer det ofta att, då två ungar kläckas, den ena dör efter någon tids förlopp. Att, såsom auktoriteterna påstå, en del havsörnar, antagligen yngre individer, lägga endast ett ägg håller jag för troligt. Då mina observationer endast gällt gamla örnar, saknar jag emellertid i min erfarenhet stöd för detta påstående.

Tagas äggen bort, innan de äro för starkt ruvade, händer det någon gång att havsörnshonan lägger om -- men då sällan mer än ett ägg.

Ruvningen pågår i omkring sex veckor. Under tiden är det hanen som så gott som ensam får stå för hushållet, något som kanske skulle bliva ganska svårt för honom, därest icke människan, som skall vara med över allt, ofrivilligt komme honom till hjälp.

Så snart isen i vikarna börjar sjunka, är det tid att taga i håll med ismörten och isgäddorna, och båda dessa fisken lämna alltid en hel del vrakfisk och avskräde övrigt åt örnarna.

»Vanfågeln», det vill säga de dykänder, som äro hemma på trakten, har börjat komma inåt land. »Isåden», den riktigt gamla ejderhonan med två skarpt markerade vita »distinktionstecken» över armpennorna, går i land för att värpa, och gudungen, som hjälper henne att bogöra, är så helt upptagen av älskogsleken, att han ibland icke märker någon fara, förrän han har örnens gripar i sin sida.

Och så tager den stora vårkampanjen mot sträckfåglarna sin början. Alltifrån första gryningen falla skotten tätt där ute bland kobbarna, där sjöfågelskyttarna sitta i sina sjutskårar med de uppstoppade förrädiska vettarna, utlagda på vattnet för att locka skärens bevingade skaror i fördärvet.

Man skjuter och smäller på -- icke som förr, då skärkarlen låg och väntade och passade, tills han hade en tät klunga fåglar simmande på vattnet framför sig på tjugu till trettio alnars håll och kunde lägga muskedundret till ögat i den till visshet gränsande förhoppningen att, då han rörde vid trycket, med en väldig skur av hemmastöpta hagel utsläcka allt liv inom en cirkelsektor med minst ett par meters båge. Nu har han för längesedan ställt den gamla långpipiga och grovkalibriga mynningsladdaren i

22

sjöbodens mörkaste vrå och skaffat sig ett gentilt Huskvarna-gevär av modernaste konstruktion eller kanske rent av en »hammerless» eller ett repetergevär för fem skott. Och då han naturligtvis icke vill gälla för sämre skytt än herrjägaren från staden, som kommer ut för att deltaga i kriget mot sjöfåglarna, har han börjat bränna på i flykten, ofta på alldeles orimliga håll. Följden blir att dubbelt så många fåglar som stanna på platsen, skadskjutna, med krossad vinge eller uppristad buk få ligga och vräka för sjöarna eller söka sin räddning uppe på grunden. -- Hur skulle det gå med alla dessa stackars fågelvrak, om icke havsörnens allseende öga upptäckte dem och gjorde pinan kort för dem! -- -- --

En morgon i maj -- vanligen under månadens andra eller tredje vecka --, då lövträdens hängeknoppar börja brista och vitsippor, vivor och en mångfald andra vårblommor flocka sig på de öppna ängsgläntorna på skären, får man kanske helt oväntat höra ett skarpt, gutturalt klingande »i-i--a! -- i-i--a!» från skogen på holmen. Det är örnparet som ger uttryck åt sin livslust och sin glädje över ungarnas lyckliga framkomst ur äggen. Eljes är det jämförelsevis sällan de låta sin vilda havssång ljuda. Man hör den egentligen endast, då de bliva oroade eller varsla någon fara, eller då de jaga tillsammans och komma i delo om bytet eller vilja egga jaktlusten hos de flygfärdiga ungarna. -- Och så i soluppgången, då de i likhet med de flesta andra ljusvarelser hembära sin hyllning åt dagens majestät.

Vid boet visa de gamla örnarna alltid stor skygghet och vaksamhet. En människa, som närmar sig boplatsen -- hon må smyga fram aldrig så försiktigt --, upptäckes vanligen på långt håll av den på utkik sittande örnhanen, och honan ligger icke så hårt på boet som de flesta andra rovfåglar. Dröjer fridstöraren vid boet, börja örnarna under ängsligt skrik och skrockande på avstånd kretsa kring detsamma, och skulle han taga sig det orådet före att klättra upp i boträdet, kanske för att bemäktiga sig ägg eller ungar, ökas i hög grad deras oro och vrede. Ibland -- särskilt vid tiden strax före och efter äggens kläckning -- göra de hotfulla ansatser att närma sig. Dock hejda de vanligen sin

23

flykt, innan de kommit på hagelhåll från den fruktade inkräktaren, och till verkligt anfall gå de troligen aldrig.

De bland skärgårdsborna gängse berättelserna om fall då sådant inträffat äro säkerligen icke mycket att sätta tro till. Men att de varit till nytta, det är obestridligt. Ty hade skärgårdspojkarna icke genom dylika historier ingivits en hälsosam fruktan för att stifta närmare bekantskap med storfåglarnas fruktansvärda näbbar och klor, så skulle det för längesedan ha varit ute med havsörnarna i våra skärgårdar.

De i gråvit dundräkt klädda ungarna tyckas icke få ögonen fullständigt öppna förrän efter några dygns förlopp. Med sina starkt böjda, blygrå näbbar och sina oproportionerligt kraftiga fötter, som girigt sträckas ut för att gripa tag i allt, som kommer inom räckhåll, te de sig som veritabla små havstroll -- förresten på ett hår lika de »barnporträtt» av havsörnar, Bruno Liljefors’ mästarehand fästat på duken.

Så länge de äro små, hör man allt emellanåt deras späda, väsande »pu-i-i-i!» uppifrån den luftiga grenborgen; men allteftersom de växa till i ålder och visdom, lära de sig att hålla sig alldeles tysta, då far och mor äro borta.

Far och mor -- ja, de ha nu fått ett mäkta svårt bestyr med att hålla de matfriska ungdomarna med föda. Men det reder sig. Ty nu är vårens välsignade tid, då allt är fyllt av brånad och alstringens överflöd. Var dag som går medför nya bevis på riktigheten av den urgamla satsen att allt liv kommer från havet. Ådorna simma skrockande omkring ute på fjärdarna med sina nykläckta »ruggar», gräsänder och skrakar föra sina ungar i sjön, och vitfågelkobbarna börja efter vad det lider myllra av små lustiga mås- och trutrokar. Ålen stiger i de grunda, dyiga sunden, id och sarv bada i vikarna, och gäddan börjar sola sig i de spirande vassarna.

Och örnparet jagar och fiskar av hjärtans lust så som äkta jägare och fiskare ägnar och anstår. Att likt falkar och hökar taga sitt byte i flykten är icke deras sport, men på vattnet är knappast något levande, som de våga sig på, säkert för dem.

24

Tagande betäckning bakom uddar och grund, störtar sig havsörnen snabbt och beslutsamt över sitt byte. Med till hälften indragna vingar drabbar han ofta från betydlig höjd i båge ned mot vattenytan, griper offret och fortsätter med farten, i det han åter höjer sig. Dykanden känner sin vinge förlamas av skräck, då hon varsnar den väldiges skugga på vattnet. Snabb som tanken »går hon under», men örnblicken följer hennes väg under dyningen, och knappast har hon åter stuckit upp näbben för att hämta luft, förrän örnens fruktansvärda klor spännas i hennes kropp.

Att havsörnen likväl ibland även gör försök att fånga fåglar i flykten därpå har jag fått bekräftelse genom en skånsk konstnär och naturvän, som, enligt vad han berättat mig, vid Skelderviken flera gånger varit vittne till huru havsörnar riktat misslyckade anfall mot sträckande vildgäss.

Hemma hos sig lever havsörnen i förnäm tillbakadragenhet. Han fångar en vassgädda eller en sarv inne i viken, överraskar en skrakkull på väg genom det smala sundet eller hämtar i brist på annat några vitfågelungar från kalskären ute i havsbandet. Men det är sällan man ser honom på väg till och från jakten. Snabbt och tyst ger han sig åstad, och lika obemärkt kommer han tillbaka.

Jag har träffat skärgårdsbor, som sökt göra gällande, att havsörnen i ganska stor utsträckning skulle leva på harar, ett villebråd som det ju vanligen finns gott om ute på öarna. Men några bevis för riktigheten härav ha de aldrig kunnat komma med. Själv har jag aldrig sett havsörnen fånga vare sig harar eller andra lantdjur eller lantfåglar, och jag tror icke heller, att han gör det, så länge han har tillgång på fisk och sjöfågel. Skulle man någon gång finna lämningar av markens eller skogens djur i eller omkring hans bo -- sådant har hänt mig endast några gånger -- är det mer än troligt, att de härröra från sådana, som redan varit döda, då de påträffats av örnen.

Då örnen fiskar, behöver han icke såsom fiskgjusen stå stilla i luften långa stunder för att utforska sitt fiskevatten. Under det han med långsamma vingslag avsöker den grunda viken eller

25

sundet, tyckes han redan på avstånd upptäcka sitt byte. I ett nu är han färdig med sin anfallsplan, hejdar plötsligt sin flykt och ljustrar en gädda, en ål eller en silverglänsande mörtfisk, lätt och behändigt som en smålandspojke plockar kräftor i en bäck. Till och med iden, den skyggaste och varaste bland alla skygga fiskar fångar han con amore.

Havsörnen fångar skrakungar.

Såvitt jag kunnat finna, undviker han noga att vid nedslaget sänka sig djupare i vattnet, än vad som är alldeles nödvändigt, men en överspolning över stjärt och vingar synes icke besvära honom stort. Jag har därför svårt att sätta tro till följande uppgift av prosten C. U. Ekström i hans 1828 utgivna »Beskrivning över Mörkö socken i Södermanland»: »Då han (havsörnen) med för mycken häftighet nedslår i vattnet efter fiskar, får han vanligen så mycket vatten i vingarna, att han ej förmår höja sig åter upp i luften. Han slår då med vingknäet (flexura aloe) i vattnet och hjälper sig på detta sätt simmande till land ...»

26

Att örnen, såsom jag även hört uppgivas, ibland likt en vitfågel självmant skulle lägga sig att vila på vattnet anser jag ännu otroligare. Likaså ha de gamla berättelserna om havsörnar, som av pundgäddor, rockor, hälleflundror eller sälar dragits ned i djupet, och om örnskelett, som hittats fastsittande med klorna i ryggen på jättefiskar, alltid förefallit mig en smula apokryfiska.

Det kan måhända förefalla kätterskt och förmätet att tvivla på en uppgift, som tagits för god av de främsta auktoriteter på ornitologiens område. Men jag vill till min ursäkt framhålla, att, såvitt jag vet, ingen av auktoriteterna själv bevittnat en dylik händelse. -- »Det lär ha hänt ... en fiskare där och där berättar ...» eller någonting i den stilen, heter det alltid.

Att rovfåglar, när de gripa ett byte, ibland slå sina klor så hårt och krampaktigt i detsamma, att de ha svårt att lösgöra dem, är ett känt förhållande. Men att en så skicklig och försiktig fiskare som havsörnen skulle blamera sig till den grad, att han gåve sig på ett byte, som han icke orkade med, och läte sig dragas ned av detta, kan den, som haft tillfälle iakttaga honom under hans dagliga liv svårligen föreställa sig. Har en dylik händelse verkligen inträffat, så måste det ha varit fråga om en ung, oerfaren örn och icke om en gammal vitstjärtad veteran. Eller ock får man antaga, att fågeln för tillfället varit utom sig av hunger.

»Där åtelen är, där församlas örnarna», står det skrivet. Och det kan nu icke förnekas, att havsörnen, trots sitt stolta, konungsliga skick, har icke så litet av gam hos sig. -- Om nu gam här är det rätta ordet. Havsörnen står nämligen både till kroppsbyggnad och levnadssätt vida närmare gladan än gamen. En känd engelsk ornitolog har också dragit konsekvenserna härav och helt resolut hänfört honom till gladorna.

Vi ha redan sett huru örnen om vintern ute på drivisen icke försmår det fiskavskräde, sälarna lämna efter sig. Detta skulle möjligen kunna tydas såsom blott och bart ett utslag av den tröghet och den smak för bekvämlighet och parasitliv, som nog i grund och botten finnes nedlagd hos de flesta levande varelser. -- Men så är det knappast. Havsörnen är tydligen en liebhaber på

27

ruttnande animaliska ämnen. Man kommer helt osökt att tänka på norrlänningen och surströmmingen, då man ser med vilken iver havsörnen kastar sig över den döda, mer eller mindre skämda fisk, som vräkts i land av storm och vågor eller som fiskaren lämnat kvar vid vittjandet av sina nät och ryssjor.

Alla döda kroppar och allt avskräde ur djurriket, som eljes skulle få ligga kvar och sprida stank och förruttnelse kring stränderna, tar örnen genast hand om. Slaktavfallet, som från bryggan kastats i sjön, upptäcker han, innan det drivit särdeles långt, och den skjutna sälen, som sjunkit på djupt vatten, hinner knappast bli gasfylld och åter komma upp till ytan, förrän örnen är där och kalasar på kadavret.

En av mina vänner såg en gång en havsörn i timtal sväva över en bergig och skogig ö ute i Stockholms yttre skärgård, oavvänt spejande nedåt mot en viss punkt. Då det intresserade iakttagaren att få veta vad som till den grad kunde fängsla storfågelns uppmärksamhet, gick han i land och fann ett lamm, som råkat fastna med benet i en bergsskreva och svultit ihjäl.

Månne man icke i dylika händelser har att söka förklaringen till det gamla, av flera författare återgivna påståendet att havsörnen, när han blir i tillfälle därtill, skulle förgripa sig på får?

Behöver jag väl här uppehålla mig vid den gamla amsagan om örnar, som bortfört små barn? Ehuru dessa historier i främsta rummet torde gälla kungsörnen, har även havsörnen ibland blivit pådiktad dylika dåd.

»Ännu i dag», skriver på tal härom en framstående engelsk ornitolog, »bruka tidningar, som frossa i sensationsnyheter, bjuda på långa, omständliga berättelser om dylika barnarov, och varken de som skriva dem eller de som läsa dem förstå huru enfaldiga, grundlösa och skadliga dessa rövarhistorier äro.» -- -- --

Men låtom oss återvända till havsörnsungarna, där de ligga uppe i den stora korgvaggan, under de första veckorna med deras ofta kalla och ombytliga väderlek dag och natt värmda under sin moders väldiga vingar. Av de små gråvita ulltapparna, som kläcktes ur äggen, bliva så småningom rätt försvarliga dunbylten, även

28

om tillväxten den första tiden sker jämförelsevis långsamt. Ej sällan finner man den ena ungen betydligt större och mera försigkommen än den andra, beroende därpå att äggen liksom hos de flesta andra rovfåglar vanligen läggas med åtskilliga dagars mellanrum.

Fjorton dagar gamla, börja ungarna kravla omkring i boet. Dock dröjer det ännu länge, innan benen riktigt förmå bära dem. Ana de någon fara eller höra föräldrarnas varningsläte, trycka de sig ned i grenkorgen och ligga lika orörliga som vore de döda.

Den föda, som två-tre gånger om dagen bringas dem av föräldrarna, är, åtminstone så länge de ännu äro små, mer eller mindre väl preparerad. Fåglarna äro vanligen plockade och styckas i boet av honan, som ibland själv äter sig mätt, innan hon börjar mata ungarna med små bitar av köttet och det bästa och mest lättätna av innanmätet. På fiskar äta de gamla fåglarna i regeln upp huvudet och inälvorna, innan de bära dem till boet.

Hanen dröjer sällan längre i boet än att han nätt och jämnt hinner avlämna sitt byte och på sin höjd bjuda ungarna en liten smakbit. Liksom så många andra pappor både bland människor och djur tyckes han icke finna sig riktigt väl i barnkammaratmosfären. Därför föredrar han att tillbringa sin »lediga tid» utom boet i någon hög trädtopp i närheten, där han har fri utsikt över omgivningarna.

Det är egendomligt att se huru snyggt örnarna förstå att hålla både i och omkring boet. Såvitt jag kunnat finna, är det honan som sköter renhållningen. Flera gånger har jag sett henne komma flygande från boet med ett avätet fågelskrov eller något annat avfall i klorna. Endast sällan finner man en fågelvinge, ryggbenet av en fisk eller andra måltidsrester på marken under nästet. En människa, som har sina vägar förbi och icke bryr sig om att närmare granska trädkronorna, skulle mycket väl kunna passera alldeles under boträdet, utan att ana, att där uppe tio-femton meter över marken ett par matfriska örnungar sitta vid ett ständigt dukat bord.

Detta medan ungarna ännu äro små. Längre fram, då de

29

hunnit så långt i edukation, att de avleverera sina exkrement över bokanten, ser man marken och undervegetationen kring örnfuran översållade av vita, kalkartade stänk. Och när de till sist blivit nog försigkomna för att själva plocka och stycka de byten, som tillföras dem av föräldrarna, är det som om dessa senare icke skulle hinna med eller icke gitta hålla så snyggt kring boet som förut.

Under ungarnas uppväxttid ser man ofta honan sysselsatt med att reparera nästet, och jag anser det icke uteslutet, att hon därvid med avsikt uppför det grenstaket, varom ovan talats, för att dymedelst hindra ungarna från att falla ned ur boet.

Jag sade nyss, att örnungarna sutto vid ett ständigt dukat bord. Häri kan måhända ligga någon överdrift. I de havsörnsbon jag haft under observation har sällan rått någon brist men icke heller det omåttliga överflöd, varom en del författare tala.

»Han (havsörnen) är», skriver en av våra främsta auktoriteter, »en grym fågel och flyger ofta långa vägar hem till sitt bo med levande sjöfåglar, där han med sitt starka näbb krossar benen i offrens extremiteter ända in till kroppen, varefter de arma fåglarna i detta tillstånd överlämnas till ungarna att efter godtycke hanteras, eller magasineras de levande på kanten av boet till kommande behov.»

Själv har jag vid flera tillfällen sett örnen komma till boet med fåglar, som ännu varit vid liv, men jag är långt ifrån övertygad om att detta skett med en sådan infernalisk beräkning, varom nyss talats. Att örnen icke förmår att i första taget utsläcka livet hos en fångad sjöfågel är i och för sig icke så underligt, då man vet huru oerhört seglivade särskilt dykänderna äro. Och vem vet, om det icke varit en ren tillfällighet att de, som trott sig kunna konstatera denna grymma vana hos havsörnen, kommit till boet, just då fåglarna varit i färd med att döda och stycka ett eller flera nyfångade byten. -- I varje fall har jag för min del aldrig påträffat några på bokanten magasinerade förråd varken av döda eller levande djur.

Vad havsörnens matsedel beträffar har jag på densamma

30

funnit de flesta i skärgården förekommande simfåglar, dock oftast ungar av ejder, svärta och andra dykänder samt skrak. Påträffas någon gång lämningar efter fullvuxna, flygfärdiga fåglar, kan man vara tämligen säker på att de härröra från skadskjutna sådana.

Av fiskar fångar havsörnen med förkärlek halvstora gäddor på ett kilogram eller mindre, ålar, ibland rätt grova sådana, samt id, mört, sarv och abborre m. fl. under dessa fiskars lek- och badtid.

Bortskrämd från ett fångat byte, återvänder han icke såsom hökar och andra rovfåglar efter någon timme till detta utan lämnar det vanligen helt och hållet i sticket.

Fram emot mitten av juni, då örnungarna äro omkring en månad gamla, sker en påtaglig förändring med dem. Mörka fjäderpenslar börja sticka fram litet varstädes ur den täta dundräkten, och samtidigt tilltaga de så hastigt i storlek, att det förefaller iakttagaren som om de på en vecka växte lika myckt som förut under en hel månad. Snart är hela huvudet betäckt med spetsiga, mörkbruna fjädrar, och de breda vingpennorna tilltaga hastigt i längd. Av dunet, som ungen själv så småningom plockar av sig, återstår till sist endast liksom ett trasigt förskinn kring magen samt några tappar under vingarna och stjärten.

Vid midsommartid eller något senare äro ungarna vanligen fullt utvuxna och klädda i oklanderlig ungfågelsdräkt. De ha redan fått något värdigt och majestätiskt i åtbörder och uppsyn och följa med vakna blickar allt, som försiggår omkring dem. Skulle en människovarelse göra dem ett besök uppe i deras luftiga borg, draga de sig gapande och väsande tillbaka så långt som möjligt från fridstöraren. Men att använda sina näbbar och klor för att på allvar försvara sig mot honom därtill tyckas de varken ha förstånd eller mod.

Vid denna tid ser man dem allt oftare sitta på bokanten, sträckande och skakande sina vingar. Det är vinggymnastiken, som måste föregå de första flygförsöken. Snart våga de sig ut på grenarna kring boet. -- Och så en vacker dag i början av juli

31

finner man kanske till sin överraskning, att de lämnat boet och redan hunnit långt i flygkonsten.

Under återstoden av sommaren håller sig örnfamiljen troget till sin hemö, och de flygfärdiga ungarna fortsätta åtminstone en tid framåt att tillbringa nätterna i boet. Men så småningom börja de bliva mera vidfarna och flyktiga, samtidigt som familjebanden mer och mer lossas. Och när så oktobermörkret nalkas och de första verkliga höststormarna börja dundra mot skären, är det tid för ungörnarna att likt furstesönerna i sagan draga ut i världen för att söka sin lycka.