Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gammel-Ante
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett örnpar på var tredje eller var fjärde mil. – Vad
betyder väl det för människan i hennes hushållning
här ute, där havet öser av sitt överflöd med fulla
händer! En gädda eller några småfiskar här, några
traniga sjöfåglar där. – Skulle man icke vilja bringa
ett så tarvligt offer för fröjden att få se en sådan
överlägsen jägare och fiskare, en sådan matador bland
storfåglar!
Men trots den sympati och respekt, folk i allmänhet
hyser för örnen, och trots att ingen egentligen anser
sig ha något otalt med honom, upphöra människorna
aldrig att förfölja honom och försöka komma honom
till livs. Ty det är nu en gång så med människorna
att de icke kunna se en stor och sällsynt fågel,
utan att gripas av begär att tillägna sig den, se den
död, hålla den i sin hand och föra den med sig hem,
även om den icke skulle duga till stort annat än att
spikas upp över ladugårdsdörren som ett slags medel
mot trolldom.
Detta tyckes örnen vara medveten om i högre grad än
de flesta andra fåglar. Han misstror av instinkt alla
varelser på två ben, de må nu gå och snoka omkring
uppe i land eller komma färdandes i båt. Endast
någon gång, då han givit vika för sin böjelse för
frosseri och ätit sig så mätt och tung, att han
har svårt att flyga upp och komma åstad, låter han
överraska sig. Han väljer sin boplats långt ifrån
människoboningar, på bergiga och skogiga uddar eller
avlägsna myrlänta holmar och undviker under sina jakt- och
fisketurer noga de mest trafikerade lederna och
fiskeplatserna. Och känner han sig någon gång hågad
att taga vägen över kustlandet eller storöarna,
där människorna bo i de röda gårdarna, håller han
alltid höjden, så att människornas försåtliga vapen
icke kunna nå honom.
Människornas vapen! Ja, de bliva fruktansvärdare
och mera oberäkneliga snart sagt för varje nytt
solvarv. De gamles pilskott voro väl icke så mycket
att frukta, och även sedan människorna fångat åskan
och blixten i sina skjutrör, kunde en klok och
försiktig storfågel bärga sitt skinn, om han blott visste
att hålla sig på tillräckligt avstånd från skytten. Ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
