flintlåsmuskedundret och lodbössan hade sin begränsning, även om de i handen på en säker skytt kunde vara ganska farliga på nära håll. Men de moderna mordvapnen, som människorna uppfunnit för att kunna förgöra varandra i massa, eldrör, som göra tjänst på så långa avstånd, att man aldrig hinner få klart för sig att fara hotar, förrän man har det dödande blyet i hjärtat, mot sådana vapen kan knappast någon levande varelse skydda sig. Är det några som ha förutsättning att göra det, så är det örnarna, jag menar de gamla vitstjärtade, som lärt av en lång och bitter erfarenhet. Deras skarpblick trotsar alla avstånd och tyckes genomtränga allt. I nio fall av tio se de den smygande skytten, långt innan han upptäckt dem. Annorlunda är det med ungarna. Alltför ofta bliva de utan nåd och förbarmande nedskjutna från bokanten, ty människorna, som vetat att kringgärda sina liv, sina hem och sin egendom med så många skrivna och oskrivna bud och lagar, ha aldrig visat försyn för sina medvarelsers hemfrid. Och ha ungörnarna lyckligen lämnat boet och börjat sin segling på lufthavet, så äro deras liv ändå icke mycket värda. Medan de ännu äro nybörjare i flygkonsten och icke känna stort mera av världen än hemholmarna, hemfjärdarna och hemsunden, kunna de ibland i ungdomligt överdåd eller av ren nyfikenhet störta sig i fördärvet. De få se en underlig varelse, som varken är fågel eller fisk, ko eller får, hund eller räv, komma klivande genom skogen på holmen, eller också varsna de en farkost på sjön, som väcker deras, nyfikenhet. De gripas av begär att på nära håll granska det okända. -- Ett skott, och deras unga, starka vingar ha kanske för alltid upphört att famna rymden. Vid sådana tillfällen fröjdar sig skytten, som om han utfört en storbragd. Ty liksom det ansetts och på sina håll ännu i dag anses såsom en berömlig och manhaftig gärning att fälla en björn, som, störd i sin vintersömn, yrvaken tittar ut ur idet, så har den, som av en händelse råkat skjuta en örn, alltid fått ett visst anseende som jägare och skytt. Vikingatidens sjökonungar älskade att pryda sina hjälmhuvor