Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gammel-Ante
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flintlåsmuskedundret och lodbössan hade sin begränsning, även
om de i handen på en säker skytt kunde vara ganska
farliga på nära håll. Men de moderna mordvapnen, som
människorna uppfunnit för att kunna förgöra varandra i
massa, eldrör, som göra tjänst på så långa avstånd,
att man aldrig hinner få klart för sig att fara
hotar, förrän man har det dödande blyet i hjärtat, mot
sådana vapen kan knappast någon levande varelse skydda
sig. Är det några som ha förutsättning att göra det,
så är det örnarna, jag menar de gamla vitstjärtade,
som lärt av en lång och bitter erfarenhet. Deras
skarpblick trotsar alla avstånd och tyckes genomtränga
allt. I nio fall av tio se de den smygande skytten,
långt innan han upptäckt dem.
Annorlunda är det med ungarna. Alltför ofta bliva de
utan nåd och förbarmande nedskjutna från bokanten,
ty människorna, som vetat att kringgärda sina liv,
sina hem och sin egendom med så många skrivna och
oskrivna bud och lagar, ha aldrig visat försyn för
sina medvarelsers hemfrid. Och ha ungörnarna lyckligen
lämnat boet och börjat sin segling på lufthavet, så
äro deras liv ändå icke mycket värda. Medan de ännu
äro nybörjare i flygkonsten och icke känna stort
mera av världen än hemholmarna, hemfjärdarna och
hemsunden, kunna de ibland i ungdomligt överdåd eller
av ren nyfikenhet störta sig i fördärvet. De få se en
underlig varelse, som varken är fågel eller fisk, ko
eller får, hund eller räv, komma klivande genom skogen
på holmen, eller också varsna de en farkost på sjön,
som väcker deras, nyfikenhet. De gripas av begär
att på nära håll granska det okända. – Ett skott,
och deras unga, starka vingar ha kanske för alltid
upphört att famna rymden.
Vid sådana tillfällen fröjdar sig skytten, som om
han utfört en storbragd. Ty liksom det ansetts och
på sina håll ännu i dag anses såsom en berömlig
och manhaftig gärning att fälla en björn, som,
störd i sin vintersömn, yrvaken tittar ut ur idet,
så har den, som av en händelse råkat skjuta en örn,
alltid fått ett visst anseende som jägare och skytt.
Vikingatidens sjökonungar älskade att pryda sina hjälmhuvor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
