Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungörn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig av jaktkamraten: »Jo, jo, så där skall
det gå till! Den gången höll han riktigt i
skaftet! – – –»
Är det väl rådligt att utan vidare taga upp den fallna
storfågeln, där han ligger med till hälften utbredda
vingar och huvudet nedborrat i den blommande ljungen? ...
Kanske skall han med sin väldiga kroknäbb
rikta ett förtvivlat hugg mot fienden, fara upp och
giva honom ett slag med vingen eller söka nå honom
med sina stålhakar till klor? – Nej, det har ingen
fara! Vingarna vila förlamade på klippan; de väldiga
klorna skola aldrig mer krökas till ett grepp. Träffad
i hjärtat ligger han där. Ett sista skälvande andetag kommer
den glänsande fjäderskruden att gå i vågor ...
Östanvinden från havet sveper brusande genom tallarnas
kronor. Högt uppifrån rymden ljuder gammelörnarnas
klagoskri: Kack-a, kack-a, kack-a!
Men då jag möter den slocknande örnblicken ur de
mörka, glänsande ögonen, är det ingen segerfröjd
jag känner. Mitt sinne fylles av vemod, och jag är
färdig att beklaga, att hagelsvärmen nådde så högt,
och att min gamla bössa icke förfelade målet.
Du unge sjökonung, du vingstarke solörn, du »Molnets
broder»! Aldrig mera skall du virvla kring i mäktig
vingedans i det blå! – En präktig fågelhamn är du,
där du ligger slagen. Men det största, det väsentliga
har förrunnit med ditt blod. Det som gav styrka åt
din vinge och skarpblick åt ditt öga och förlänade
hela din varelse detta stolta och vilda behag – livet,
det underbara livet är borta ...
Och så småningom står det klart för mig, att
jag begått en låg och oförsvarlig handling. I rå
tanklöshet har jag slagit ett hål i den härliga tavla,
jag lärt att älska – burit våldsam hand på skärgårdens
stoltaste prydnad. Jag, en medlem av släktet Homo,
av vilket det går minst hundra på dussinet, har dräpt
örnen, gudars sändebud, en fågel som endast träffas
i några få tiotal exemplar över hela vårt vida land – en
varelse, som i skönhet och kroppslig fulländning
söker sin like inom naturens underbara rike!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
