Gammel-Ante: En bok om havsörnen och andra skärgårdens fåglar / Ungörn (1923) Author: Thor Högdahl - Tema: Nature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

UNGÖRN.

MÅNGA solvarv ha skiftat sedan den välsignade vår, då jag, den genuine inlandsbon och lantkrabban, för första gången kom ut till havsbandet och lärde känna den värld, där Östersaltet blånar kring öde kobbar och skär.

Jag mötte en vår sådan jag aldrig hade drömt om.

Mäktig och jublande brusade den fram, buren på tusende fågelvingar och hälsad av tusende fågelröster.

Natt efter natt satt jag i skjutskåren på Österudden av Gudungskär i väntan på sträckfåglarna. Soluppgångarnas bländande feeri förhäxade mig. Jag drack mig rusig av den vaknande havsbrisen.

40

Njutande med ögon och öron, höll jag revy med det ena vandrande fågelfolket efter det andra: Jag såg de präktiga ejderhanarna gunga som stora vitglänsande vattenblommor på den skymningsblå dyningen. Jag skådade sångsvanarnas mäktiga fylkning, där den, belyst av soluppgången, drog fram likt ett sjungande, rosafärgat moln. Jag lyssnade betagen till allfågelns klingande hymn till morgonrodnaden och solen. -- Jag var som trollbunden, fångad i havsfruns garn!

Ett par korta aprilveckor gingo till ända, och jag måste resa tillbaka till staden. Men då maj drog in med svällande knoppar och spirande grönska och de små strandängarna på skären började klädas i sin första fagra blomsterskrud, fann jag åter vägen ditut.

Jag begav mig på upptäcktsfärd till holmarnas blomsterparadis, som likt förtrollade lustgårdar gömma sig bakom strandklippornas gråa mur. Jag hälsade på hos ejderhonorna, där de trygga och orädda, lågo och ruvade sina ägg i skydd av den vindklippta ljungmattan och de täta krypenarna. -- Det dröjde icke länge, förrän vi blevo så bekanta, att jag fick stryka den vana fru Åda över hennes brunspräckliga rygg, utan att hon på minsta sätt visade sitt misshag. -- Jag räknade äggen i storskrakens holk och satt timme efter timme i tålig men fruktlös väntan på att om möjligt få se hur den sluga skräckan skulle bära sig åt för att frakta de nykläckta ungarna ned till sjön. Jag kikade in i de mörka kumlen på de stenuppfyllda kobbarna, där de pigga tobisgrisslorna rumsterade som små svarta bergatroll; jag spionerade på strandskatan, roskarlen och rödbenan för att finna deras bon bland strändernas klapperstenar och blomstersnår.

Midsommaren med dess ljusa nätter tillbragte jag längst ute på sälbådarna och grunden, och julisolen brände mitt skinn, där jag satt uppkrupen på högsta klintarna av vitfågelskobbarna, omsvärmad av skrikande trutar och måsar och tyst framilande tordmular. Då och då kom den glupska havstruten farande och snappade åt sig en späd ejderunge, som råkat komma för långt ifrån sin mor; labben, den oförbätterlige snyltgästen och marodören,

41

jagade och pinade de stackars måsarna, tills de, skrikande som om de setat i kläm, måste giva ifrån sig den redan nedsvalda fisken, som »Svart-Lasse» med ofelbar skicklighet uppfångade i luften. Och en gång gjorde den snabbe rovriddaren, pilgrimsfalken, en blixtturné dit ut från sitt hem på skogsön och drabbade som en avskjuten pil ned på en lyftande vigghona.

Jag ville lära känna allt, som levde och rörde sig därute i sjöfåglarnas rike. Och mycket fick jag även skåda. Men den stoltaste och präktigaste bland skärgårdens alla befjädrade åbor, storfågeln bland storfåglar, sjökonungen-havsörnen, honom hade jag ännu icke stiftat bekantskap med. Väl hade jag varsnat honom några gånger, där han hängde som en svart punkt mellan stormskyarnas slitna klutar högt över någon av de stora, skogklädda holmarna eller då han mot kvällningen med tung flykt kom sträckande från havet in över Österfjärden. Men han hade då förekommit mig snarare som en sagofågel, som den jättelika vilden, vilken, upptäckande allt med sina ögons fjärrglas, städse vet att hålla sig fjärran från de illasinnade och baksluga människorna.

De, som jag sport om honom, hade litet eller intet att berätta. Han hade häckat ibland på Ängsö, ibland på Storö eller Porsö, ibland på en av de båda Siköarna, men om han fortfarande byggde på något av dessa ställen kunde eller ville man icke upplysa om.

Kom så en strålande daggfrisk morgon i slutet av augusti med någonting av den annalkande höstens svalka och klarhet i luften. -- En fuktig och dunstfylld, men ändock genomskinlig atmosfär, som kom de yttersta skären och kobbarna att hägra som fjärrblåa himlaborgar högt ovan synranden.

Vi voro ute på en segeltur med ett gammalt skrov till skärgårdseka och skulle just sticka ut mellan holmarna, där Långsundet öppnar sig mot Brantöfjärden, då något, som tilldrog sig inne i en vik, fångade vår uppmärksamhet.

Ett skrockande sjöfågelläte, hest och skrovligt som då en gammal krutgubbe till skutskeppare låter sin brännvinsbas ljuda

42

genom en ropare -- och jag ser en stor fågel med bländande vit kropp på svarta, buktade vingar störta sig ned mot vattnet mitt ibland en kull senkläckta, knappast halvvuxna prackungar, som med sin moder sökt lä inne i viken.

-- Titta på truten, den trollgubben! säger min följeslagare, skärgårdsbon. -- Nu plockar han bort skräcksruggarna för oss.

Ja, mycket riktigt, det är havstruten, skärens tyrann, alla fågelmammors fasa.

Pr-r-r-r-ak, pr-r-r-r-ak! lockar den ängsliga prackan och samlar sin lilla trupp till en vild språngmarsch på vattnet. -- Pr-r-r-r-ak, pr-r-r-r-ak! Årfötter och vingstumpar arbeta våldsamt, där de i kilformig kolonn satta iväg ut mot öppna sjön med en skummande och glittrande kölvattensfåra efter sig.

Men en av ungarna förmår icke hålla jämna steg med de övriga. -- Kanske var det han som fick sig ett tjuvnyp av truten vid första anfallet. -- Allt nog, han sackar av och blir efter.

Genast är truten över honom och tvingar honom att vända inåt land ... gör honom vimmelkantig medels våldsamma slag av vingarna, griper honom med sitt stora, gula näbb och försöker lyfta honom ur vattnet för att flyga bort med honom ...

Då uppenbarar sig helt oväntat ännu en jägare på valplatsen. -- Varifrån kom han väl, den väldige? Varken jag eller min följeslagare har blivit honom varse, förrän han redan är där. Som ett skydrag sveper han fram över vattnet, kastar fram sina väldiga gripklor och fångar den stackars skrakungen, som havstruten i förskräckelsen släppt ur näbben.

-- Gia-gia! Ii-hi, hi, hi! ljuder ett gällt och jublande jaktrop. Några väldiga vingslag, och storfågeln har med sitt byte försvunnit bakom tallskogen på holmen.

Gammel-Ante! -- Den gången gjorde truten upp räkningen utan värden. Skrikande och okvädande flaxar den stora rovmåsen därifrån, lämnande valplatsen åt sin fruktade medtävlare.

Men innan vi riktigt hunnit hämta oss från den oväntade uppenbarelsen, kommer örnen -- eller är det kanske hans make eller maka -- åter svävande, listar sig i skydd av en udde inpå de

43

flyende skrakarna, får dem att vända om inåt viken och hämtar sig ännu en unge ur den skingrade kullen.

Vi segla vidare ... Men då vi komma upp emot östra udden av Ängsö, få vi åter syn på örnen, där han sitter i toppen av en knotig, vindsliten fura. Den ljusbruna fjäderhamnen lånar en gyllene glans av morgonsolen, och stjärten lyser bländande vit. -- En gammal gosse således!

Gi-i-a - - - gi-i-a! ljuder det inifrån ön, och två jättefåglar till komma svävande och börja kretsa kring örnen i furan. Den ena av dem visar även han gammelörnarnas igenkänningstecken, den bländvita stjärten; den andra åter bär den mörkbruna ungfågeldräkten med mörka stjärtfjädrar.

Låt oss gå i land! Kanske skall det lyckas att få se örnarna på närmare håll.

Vi ha icke hunnit många båtlängder mot land, då de stora fåglarna åter sväva bort och försvinna. Men vi besluta oss ändock för en holmgång. Det stora, obebodda skäret med sin kraftiga, urvuxna skog och sina grönskande ängskilar mellan bergen lockar oemotståndligt min upptäckarehåg.

Jag har egentligen ingenting ont i sinnet mot örnarna. -- Åtminstone söker jag intala mig själv, att så icke är fallet. -- Men ej desto mindre tar jag med mig bössan, som legat på botten av båten. -- Förresten skola de nog veta att hålla sig utom skotthåll.

Då vi kommit över de karga hällmarkerna nere vid sjön och skogen börjar tätna och träden bli högre och rakare i stammen, höres på avstånd först ett svagt gnisslande och skrockande och därpå ett skallande »gi-i-a, gi-i-a!»

Lätet är mig välbekant från Djurgården inne i staden. Men medan det där snarast tycks mig skärande och irriterande, ljuder det här i sin rätta omgivning dämpat, nästan melodiskt. -- En vild men klingande havssång!

Än ljuder örnskriet inifrån skogen, än uppifrån luften. Där, någonstädes i en av de täta tallkronorna, måste en av fåglarna sitta. -- Nej, han har redan ändrat plats och hörs nu ett gott stycke längre bort. Som alla storfåglar ha örnarna en

44

märkvärdig förmåga att göra sig osynliga och draga sig undan i tid. Att försöka smyga sig på dem tycks vara lika fåfängt som att löpa efter sin egen skugga.

Lockade av det gäckande skriet, som ständigt flyttar sig undan likt ekot bland bergen, ha vi förirrat oss långt inåt ön. Marken börjar bli sank och kärraktig, björk, ask och al blanda sig med barrskogen, och snart stå vi ute på en veritabel hjortronmyr med gungande tuvor och manshögt porsris.

På andra sidan myren, där marken åter höjer sig, växa några resliga tallar och granar. I en av tallarna, nära toppen synes någonting stort och mörkt -- sjökonungens väldiga borg, som människorna de senaste åren förgäves sökt efter. En stor platt grenkorg, väl halvannan meter i genomskärning, sammanfogad av till en del armstjocka tallgrenar.

Marken och underskogen omkring furan äro översållade med kalkartade, vita stänk av fåglarnas träck, ett säkert tecken till att boet varit bebott. Så här års måste det väl i alla fall vara tomt. -- Vi ha ju förresten sett en av de flygfärdiga ungarna. -- Men min följeslagare är nyfiken på hur det kan se ut hemma hos en sådan storfågel. Säkert föreställer han sig någonting à la slaktarbänk full med hartassar och andra blodiga rester av alla slags djur och fiskar.

Gammal sjöman som han är, äntrar han utan svårighet uppför den grova, grenlösa furustammen, och snart sitter han där högt till väders med benen dinglande över bokanten. -- Men mycket har han icke för sitt besvär. Några vingfjädrar av en skrak och ryggbenet av en gäddsnipa, det är allt vad han finner i den grunda balen.

Själv har jag fattat posto ett stycke ifrån örnfuran, på en berghäll, från vilken jag har friare utsikt över skogen.

Då höres åter örnskriet. Det kommer närmare och närmare, och jag ser de mörka silhuetterna av tre svävande rovfåglar liksom växa fram ur den soltöckniga rymden. Till en början tyckas de helt små, men allteftersom de komma närmare, antaga de jättelika proportioner.

45

Gi-i-a, gi-i-hi-hi-hi! skallar sjökonungens härskri. Örnarna ha upptäckt karlen i boet och komma för att se vad som står på.

Än röra de sig med något av havsvågornas rullande gång i sina jämna, sävliga vingslag, än flyta de fram på breda vingar, spända som segel mot vinden och med de styva handpennorna uppåtböjda och utspärrade som fingrar. I vida kretsar närma de sig tvekande och försiktigt boträdet.

Den största av fåglarna, den med den urblekta fjäderdräkten, det nästan gråvita huvudet och den väldiga, ljust vaxgula kroknäbben är gamla honan. Hanen är betydligt mindre och har ännu icke fått gammalfågelsdräkten så tydligt utpräglad. Men vackrast och stoltast ter sig likväl ungörn med sina smidigare och lättare kroppsformer, sin jämförelsevis långa stjärt, sitt mörka huvud och sin i rödbrunt glänsande fjäderhamn.

Ett par gånger ser det ut som om örnhonan ämnade styra kurs rakt på boträdet, men kommen på ett visst avstånd, kantrar hon över åt sidan och gör en tvär, en smula tung vändning, i det hon på rovfågelmanér låter fötterna hänga ned som ett slags roder eller bromsinrättning.

Men ungörn, som är dristig och oförvägen och ännu ej lärt känna människornas arghet och försåt, tycks ha föresatt sig att på närmare håll bekika karlen uppe i trädet. -- Vad har väl den där jordkryparen i deras luftiga borg att göra? -- Och så närmar han sig, flygande i spiraler, som bliva allt trängre och trängre. Gammelörnarna skrika och locka förgäves. -- När lät väl den övermodiga ungdomen varna sig!

Då blir det liv i min följeslagare uppe i örnfuran.

»Jag tror de trollfåglarna komma rakt på mig!» väsnas han. -- »Skjut dem! ... Skjut bara!»

Med ens får den gamla jägarinstinkten makt med mig. -- Att få skjuta en örn! Ett sådant tillfälle kommer aldrig åter ... Skall jag väl lämna det obegagnat?

Jag erinrar mig plötsligt, att jag har ett par patroner med grova hagel i fickan, medtagna för den händelse vi skulle få se någon vikare dyka upp kring sälgrundet ute på fjärden. -- I en

46

handvändning får jag in patronerna i bössan, spänner hanen till den trångborrade vänstra pipan och står skjutfärdig.

Ungörn fortsätter sin spiralflykt och kommer svävande mitt över tallarna, under vilka jag sökt betäckning. Hans fjäderskrud glänser som guld i solen ... Högt uppe i skyn seglar han fram, så

Den fallne ungörn.

högt, att man just icke har stora utsikter till en träff. Men lusten att döda har i detta ögonblick gripit mig så helt, att jag låter alla betänkligheter fara. Och då örnen i detsamma gör en obetydlig sväng åt sidan, kornar jag framför kroknäbben och rör vid trycket ...

I samma ögonblick skottet knallar, ser jag ungörn göra en volt i luften. Den sträckta halsen, hela den guldglänsande kroppen faller ihop till ett enda fjäderbylte. De väldiga vingarna virvla maktlösa ... Örnen störtar lodrätt ned genom luften och slår med en dov duns i berget ett stycke framför mig.

Ett rent slumpskott, ett okynnesskott var det och ingenting annat. Men ändå är jag färdig att taga åt mig det beröm, som ägnas

47

mig av jaktkamraten: »Jo, jo, så där skall det gå till! Den gången höll han riktigt i skaftet! -- -- --»

Är det väl rådligt att utan vidare taga upp den fallna storfågeln, där han ligger med till hälften utbredda vingar och huvudet nedborrat i den blommande ljungen? ... Kanske skall han med sin väldiga kroknäbb rikta ett förtvivlat hugg mot fienden, fara upp och giva honom ett slag med vingen eller söka nå honom med sina stålhakar till klor? -- Nej, det har ingen fara! Vingarna vila förlamade på klippan; de väldiga klorna skola aldrig mer krökas till ett grepp. Träffad i hjärtat ligger han där. Ett sista skälvande andetag kommer den glänsande fjäderskruden att gå i vågor ...

Östanvinden från havet sveper brusande genom tallarnas kronor. Högt uppifrån rymden ljuder gammelörnarnas klagoskri: Kack-a, kack-a, kack-a!

Men då jag möter den slocknande örnblicken ur de mörka, glänsande ögonen, är det ingen segerfröjd jag känner. Mitt sinne fylles av vemod, och jag är färdig att beklaga, att hagelsvärmen nådde så högt, och att min gamla bössa icke förfelade målet.

Du unge sjökonung, du vingstarke solörn, du »Molnets broder»! Aldrig mera skall du virvla kring i mäktig vingedans i det blå! -- En präktig fågelhamn är du, där du ligger slagen. Men det största, det väsentliga har förrunnit med ditt blod. Det som gav styrka åt din vinge och skarpblick åt ditt öga och förlänade hela din varelse detta stolta och vilda behag -- livet, det underbara livet är borta ...

Och så småningom står det klart för mig, att jag begått en låg och oförsvarlig handling. I rå tanklöshet har jag slagit ett hål i den härliga tavla, jag lärt att älska -- burit våldsam hand på skärgårdens stoltaste prydnad. Jag, en medlem av släktet Homo, av vilket det går minst hundra på dussinet, har dräpt örnen, gudars sändebud, en fågel som endast träffas i några få tiotal exemplar över hela vårt vida land -- en varelse, som i skönhet och kroppslig fulländning söker sin like inom naturens underbara rike!

48

Den fallne ungörn blev hemförd och uppstoppad efter alla konstens regler och har nu i snart tjugu år prytt sin banemans arbetsrum. Men som han står där med uppgillrade vingar och stela ögon av glas har han med tiden blivit något mera än en vanlig jakttroffé.

Han har blivit mig en ständig påminnelse om och ett tyst sändebud från de jungfruliga skären, från gränsmarkerna till det eviga havet. Det är genom honom jag kommit att känna varmt för hans förföljda, utdöende släkte. Och det är till en viss del ungörn som bär skulden till att dessa enkla skildringar från skären omsider kommit till.