Liksom alla dylika skär här ute vända de ett skäligen strävt och bistert anlete mot öster. Väldiga rundslipade och rensköljda hällar skjuta rygg likt förstenade jätteödlor, och däremellan utbreda sig blockmarker och gamla strandvallar, i vilka tobisgrisslan finner mörka och svala kamrar för sina ägg och ungar och uttern trygga tillflyktsorter, där han i lugn och ro kan sova bort dagen. Längre upp, där den stränga nordosten tuktande far fram över ljungmattorna och förvandlat enbuskarna till vanskapliga, underdånigt krypande dvärgar, bädda ejderhonorna präktigt åt sig med sina lätta, elastiska dunbolstrar. Men därmed är det också slut med den karga kalskärsnaturen. Björkar, låga och vindklippta, men ändock kraftiga och vittgreniga som i fjällens björkskogsregion, marschera upp i allt tätare led, ju längre inåt skären man kommer, och mellan dem resa sig knotiga alar, rönnar, aspar och askar. Vindvridna tallar ha stormat bergklintarna och envist satt sig fast där, och på sina ställen i kärren ser man några lavbevuxna granar resa en mörk spetsgård av kala, spjutvassa toppar. -- På Gudungskär finnes t. o. m. en liten dunge av vårt sällsyntaste skogsträd, de gamles troll- och sejdträd, den giftiga idegranen. -- Häggar och olvonbuskar utveckla om försommaren den mest överdådiga vita blomprakt, vildaplar i spaljéform och rankor av try och vildtörne klänga utefter bergen. Och ingenstädes ser man sippor och vivor, konvaljer och tidiga orchidéer blomma rikare och yppigare. Där finnas miniatyrmossar med getpors och hjortron, tranbär och hönskornell. Där finnas småkärr och »bäckar», vid vilka den lilla viggen balar för sina talrika ägg, och nästan ogenomträngliga björnbärssnår, där svärtan gömmer sitt bo så väl, att icke ens den sluga kråkan med sin kända talang som äggplundrare förmår finna det. Där finnas vasskantade vikar, grunda flador, rika på musslor och fisk, och slingrande laguner mellan stenar och grund, omtyckta rast- och matställen för förbisträckande sjöfåglar och idealiska boplatser för mås och tärna, strandskata och rödbena, roskarl och strandpipare. Men låta vi locka oss till att dröja för länge på de båda