Gammel-Ante: En bok om havsörnen och andra skärgårdens fåglar / Sjökonungens hem (1923) Author: Thor Högdahl - Tema: Nature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

SJÖKONUNGENS HEM.

DÅ man kommer utifrån storskärgårdarna och över Österfjärden närmar sig hemfjärden och hemlandet, har man framför sig på babords sida en vidsträckt arkipelag av mestadels skogbevuxna öar och holmar, skär och kobbar. Jag tror mig knappast säga för mycket, om jag påstår, att det är ett av de största obebodda skärgårdsområden som finnas utmed hela vår östra kust -- ett landkomplex om flera tusen tunnland, utgörande en den vackraste provkarta på den yttre skärgårdens rika och omväxlande natur.

Längst ut möter man en gles förpostkedja av grund och bådar och vitfågelskobbar, och där innanför de båda härliga lövängsskären Gudungskär och Ådskär.

50

Liksom alla dylika skär här ute vända de ett skäligen strävt och bistert anlete mot öster. Väldiga rundslipade och rensköljda hällar skjuta rygg likt förstenade jätteödlor, och däremellan utbreda sig blockmarker och gamla strandvallar, i vilka tobisgrisslan finner mörka och svala kamrar för sina ägg och ungar och uttern trygga tillflyktsorter, där han i lugn och ro kan sova bort dagen. Längre upp, där den stränga nordosten tuktande far fram över ljungmattorna och förvandlat enbuskarna till vanskapliga, underdånigt krypande dvärgar, bädda ejderhonorna präktigt åt sig med sina lätta, elastiska dunbolstrar.

Men därmed är det också slut med den karga kalskärsnaturen. Björkar, låga och vindklippta, men ändock kraftiga och vittgreniga som i fjällens björkskogsregion, marschera upp i allt tätare led, ju längre inåt skären man kommer, och mellan dem resa sig knotiga alar, rönnar, aspar och askar. Vindvridna tallar ha stormat bergklintarna och envist satt sig fast där, och på sina ställen i kärren ser man några lavbevuxna granar resa en mörk spetsgård av kala, spjutvassa toppar. -- På Gudungskär finnes t. o. m. en liten dunge av vårt sällsyntaste skogsträd, de gamles troll- och sejdträd, den giftiga idegranen. -- Häggar och olvonbuskar utveckla om försommaren den mest överdådiga vita blomprakt, vildaplar i spaljéform och rankor av try och vildtörne klänga utefter bergen. Och ingenstädes ser man sippor och vivor, konvaljer och tidiga orchidéer blomma rikare och yppigare. Där finnas miniatyrmossar med getpors och hjortron, tranbär och hönskornell. Där finnas småkärr och »bäckar», vid vilka den lilla viggen balar för sina talrika ägg, och nästan ogenomträngliga björnbärssnår, där svärtan gömmer sitt bo så väl, att icke ens den sluga kråkan med sin kända talang som äggplundrare förmår finna det. Där finnas vasskantade vikar, grunda flador, rika på musslor och fisk, och slingrande laguner mellan stenar och grund, omtyckta rast- och matställen för förbisträckande sjöfåglar och idealiska boplatser för mås och tärna, strandskata och rödbena, roskarl och strandpipare.

Men låta vi locka oss till att dröja för länge på de båda

51

lövängsskären, är det fara värt att vi icke hinna med att lära känna de innanför belägna storholmarna, Gammel-Ante sjökonungens egentliga hemvist. -- Mängden av mindre skär och holmar, som på alla sidor flocka sig kring de större och av vilka en del förtjäna benämningen ett Gudungskär eller ett Ådskär i miniatyr, få tills vidare helt och hållet lämnas ur räkningen.

Längst i norr ha vi då Ängsö och Storö, skilda åt av Långsundet, och söder och sydost om de nyssnämnda Porsö och de båda Siköarna. Tillsammans bilda de ett landområde, som till arealen kan mäta sig med, om icke rent av överträffar hela det stora hemlandet.

Jag har i det föregående sagt, att havsörnen är en vidfaren storfågel, som fordrar vidsträckta jaktmarker och fiskevatten och icke gärna tål någon samkonung inom sitt fylkesrike. Här möta vi emellertid det egendomliga förhållandet att, så långt man kan minnas tillbaka, två örnpar byggt på hemholmarna, knappast mer än en fjärdingsväg ifrån varandra.

Men så kan man icke heller tänka sig ett härligare tillhåll för en vildfågel och storfågel än dessa holmar!

Jungfruliga och nästan obrukade, ligga de där sådana de legat i århundraden. Varken människoboningar eller fasta sjövisten finnas eller ha funnits där. Bara några små halft förfallna bodar eller lador här och där vid vikarna och några vitt spridda havreland i kanterna av de större ängsdrogarna.

Skogen har så gott som helt och hållet lämnats åt sig själv, av den enkla orsaken att ägarne icke funnit avsättning för den eller icke haft tillräckliga resurser för att fälla den och frakta bort den.

Litet vildslåtter och bete för några kor och ungnöt därtill inskränka sig i allmänhet den nytta man kunnat göra sig av storholmarna.

Därav kommer det sig att stillhet och enslighet fortfarande äro vardagsgäster ute på holmarna, och ensligheten är just det som storfåglarna älska och eftertrå mera än någonting annat. Där i skogstystnaden kunna de riktigt vila ut från sina vikingafärder

52

och sitt kringsvävande i det blå. Där äro de mitt uppe i en natur, som skänker dem allt vad de behöva för sitt uppehälle.

Väster ut ha de hela den rika inre skärgården med dess otaliga öar och holmar, sund och vikar, där änder och skrakar simma omkring och gäddorna stå och glo i vassarna. Vända de sig åter mot öster, se de ut över storskärgårdarna, ejderns och vitfåglarnas förlovade land.

Av de båda havsörnsparen på storholmarna har det ena år efter år troget hållit sig till Ängsö, medan det andra fört en mera ambulerande tillvaro, så att det det ena året byggt på Storö, det andra på Porsö eller någon av Siköarna.

Genom något slags tyst överenskommelse tyckas de hava uppdelat skärgården mellan sig, ty man ser aldrig det ena paret komma i vägen för det andra under sina jakt- och fiskefärder. Ja, grannsämjan är t. o. m. så stor, att de ibland om höstarna hålla gemensamma flyguppvisningar med ungarna.

Nu skulle man kanske vilja tänka sig havsörnens boplats såsom en enda stor bergö med otillgängliga klippor och branta stup, där endast några knotiga martallar funnit fäste, och där den väldige rovriddaren tronar i ensligt majestät på ett slags huvudskalloplats, täckt av bedrövliga lämningar efter hans offer och skydd av alla andra djur och fåglar.

Men en dylik beskrivning passar icke alls in på storholmarna. Väl finnas där höga bergklintar och svårbestigna branter, oländiga kärrmarker och ödsliga myrar -- riktiga stormossar, åtminstone efter skärgårdsförhållanden -- och torra, karga hällmarker med vindstukade och vindvridna tallar. Sådana ställen äro emellertid endast detaljer i holmarnas mångskiftande fysionomi. Helhetsintrycket blir i alla fall detta: Ett skärgårdslandskap, fyllt av all naturens ljuvlighet, ett paradis för både människor och djur!

På Storö möter man kanske den mest storstilade och vildaste naturen, särskilt vad bergformationerna beträffar. Porsö är den vänaste och mest blomsterrika. På Ängsö finnas givetvis de största naturliga ängarna. Stora Sikö är mest bekant för sina täta tall- och grandrogar och sina rika bärmarker. Lilla Sikö

53

slutligen gör på grund av sitt för havsvindarna utsatta läge det kargaste, fattigaste och mest övergivna intrycket. Men i övrigt är naturen på de fem storholmarna så pass likartad, att en beskrivning på den ena passar tämligen väl in även på den andra.

Bergen äro bevuxna med tallskog, kraftig, urvuxen sådan, som under århundraden trotsat havsvindarnas anlopp. Men mellan klintar och hällmarker gömma sig överallt de härligaste lövängar, vårt land ännu har att uppvisa -- riktiga förtrollade trädgårdar.

En liten smaragdgrön strandäng, där förgätmigejen lyser himmelsblå bakom röda tångbankar, ett tätt strandsnår av alar -- och så är man inne i ängen, som i bukter och vindlingar förlorar sig långt inåt ön, här och där genomkorsad av en annan ängsdäld, kommande från annat håll.

Ekar och lindar välva sina kronor och sila sin honungsdagg över ängsmattorna. Björkarna susa, asparna stå och skälva i lä av bergen, och askarnas ljusgröna, pardelade blad vaja som festliga plymer för vinden. Stora trädformiga viden med risiga, sönderbråkade kronor och vridna stammar som av sammanflätade bastrep trängas med alar, rönnar och oxlar, häggar och vildaplar, brakved och olvonbuskar, hassel och nypon, björnbär och vildkaprifol.

Träd in i lövängens härlighet en dag i slutet av maj, då skärgårdens sena vår på allvar hållit sitt intåg, och du måste fråga dig om Edens lustgård har kunnat blomma skönare!

Björken står skrudad i sitt första ljusgröna flor, unggranarna ha tänt sina röda blomljus, aspens knoppar börja spricka och veckla ut knippen av violettröda blad, för späda för att ännu hava lärt sig att skälva. Tibastens röda blommor lysa upp i de ännu kala snåren, och i södersluttningarna, där häggarna breda ut sig över de solbelysta hällarna, trollas de vita blomklasarna fram på en enda dag. Inne i hasselsnåren, där ljus och skuggor leka en sällsam lek över fjolårslövets bruna matta, höjer den sirliga nunneörten sina späda fingerblad, och där utanför i det klara solskenet väva sippor och svalört de skönaste mattor i vitt och blått och gult. Över allt i backarna sticker Adam och Eva, skärgårdsblomman

54

framför andra, upp sina röda och gulvita blomax, stora och kraftiga som hyacinter.

På strandängarna nickar den väna majvivan, och längre uppåt land prunkar hennes stora syster gullvivan med blomklasar så tunga och lysande som man endast finner dem här ute i havets närhet.

Finkar och sångare kväda sina vårvisor, trasten slår, skogs- och ringduvor kuttra, och gökropen ljuda från alla väderstreck. När skymningen faller, börjar morkullan sin sällsamma luftpromenad kring kärren, nattskärran svänger sin surrande spinnrock, orren spelar morgon och afton uppe på bergknuvarna, och i första grådagringen kan man få höra tjädertuppen göra sina sista knäppningar och sisningar.

Ännu några dagar, och vildaplar, rönnar och oxlar stå där som vita jättebuketter, medan häggen välver doftande äreportar över stigar och sänkor. Nu är konvaljernas tid, och berusande stark stiger vällukten från de vita klockorna, där de likt uppvaktande tärnor flocka sig kring den jungfruligt stolta sysslan, fager som en förtrollad prinsessa, där hon höjer sitt sirliga ax, besatt med en dubbel rad av stora, bländvita kalkar.

Nu ljuder fågelsången som starkast och fulltonigast, nu har naturens bröllopsfest nått sin höjdpunkt!

Vid midsommartid inträder blomningen åter i ett nytt skede, och ängsmattan växlar ännu en gång färger och mönster. Då är det olvonens vita flockar och vildtörnets skära blom som skarpast bryta av mot trädgrönskan. Den vackra skogsvialen klänger bland snåren, Angelicans och spenörtens parasoller resa sig manshögt över vajande gräs och strå, den bruna myren är vackert prydd med blommande getpors och ängsull, hjortron och hönskornell. Svärdsliljans gula kalkar lysa inne i de mörka kärren, nattfiolen ångar, och violettröda midsommarblomster och blågul lundkovall utveckla ett gnistrande fyverkeri av färger i solljuset mellan ekarna.

Göken blir allt hesare och skrovligare i rösten. Så småningom tystna även de andra stämmorna i fåglarnas stora kör. Men inne

55

i de mörka trädhålen och i de små dunfodrade stråvaggorna bland buskar och kratt fostras nya släkten, och snårskogen genljuder snart av nya späda stämmor.

Åden, skräckan och gräsandshonan ha längesedan fört sina ruggar i sjön, mås och tärna, strandskata och rödbena ha även kläckt, och tjäderhönan kommer vandrande över ängen med en hel tropp små brunspräckliga ungar omkring sig ...

Ännu en eller ett par scenförändringar i gudinnan Floras stora festspel:

Stränderna smyckas av violettblå strandkil, röda fackelblomster, och gula lejongap och renfanor. På bergen blomma björnbärsbuskar och mjölke. Stora apollofjärilar svärma över hällarnas blommande fetknopp, granna blombockar och guldbaggar klänga bland älggräsets vita flockar, och i den värmedallrande luften skimra och gnistra hela lufteskadrar av trollsländor. De sent häckande svärtorna komma omsider simmande med sin talrika barnskara, och de feta »grisselpojkarna» lämna, fullvuxna och fullfjädrade, sina mörka barnkamrar inne i berggryten för att giva sig ut på upptäcktsfärd över glittrande fjärdar.

Så ter sig blomningens och alstringens tid och så förflyter sommaren på de fridsälla öar, havsörnen-sjökonungen valt till sitt hemvist.

Med sina grannar på holmen lever örnen i god sämja. På sjön är han den fruktade sjökonungen och fribytaren, vid boet däremot endast den fredlige medborgaren i skogens tysta rike. Sångfåglarna bygga, så att säga, i skuggan av den väldiges näste, tjädrarna mylla sig i lugn och ro strax invid örnfurans rötter, spillkråkan och gröngölingen hamra och arbeta på torrträden, duvorna kuttra runt omkring, och hararna utföra sin skuttande vårkadrilj på hällarna, utan att storfågeln där uppe i grenborgen på något sätt blandar sig i leken. Ja, t. o. m. sjöfåglarna, som kläcka utmed stränderna av holmen, ha knappast någonting att frukta, så länge de ligga på ägg.

Och grannarna visa i allmänhet samma hänsyn tillbaka, eller rättare, de sköta var och en sitt och tyckas icke alls fråga efter

56

örnen. Endast de skränande måsarna och trutarna samt de plebejiska kråkorna, som hysa ett dolskt och instinktivt hat till allt vad aristokrati heter, oroa ibland örnen med sin närgångenhet och sina högljudda smädelser. Men in i skogen våga de sällan följa honom, och söker han höjden, bliva de snart efter. Ty att tävla med honom i flygkonst det är som att tävla med själva vinden!

Men sjökonungen har även andra och förnämligare grannar än menlösa sångfåglar, fredliga simfåglar och skogshöns och bråkiga och oförskämda kråkor.

Ett dystert ljudande »ho-o», åter och åter upprepat under vårkvällarnas skymningsstunder, erinrar honom om att han, när allt kommer omkring, icke är ensam herre på holmarna. Det är berguvshanen som ger luft åt sina vårkänslor, medan hans hona ligger och ruvar sina runda vita ägg i skydd av ett av de stora flyttblocken vid bergbranten söder på Storö.

Örnen känner dem och vet vad de gå för, de stora enstöriga fåglarna med eldögonen och fjäderöronen. Han har sett dem idka klappjakt på hare i skymningen och ställa till blodbad på kråkorna i deras nattvisten på Furuholmen. Ja, han har t. o. m. sett dem tjuvfiska på hans eget vatten och slå efter hans egna skrakar och änder. Men han söker aldrig strid med dem. Storfåglarna gå ur vägen för varandra och respektera varandra ömsesidigt. Dessutom tillhöra de ju på sätt och viss två skilda världar. Örnen älskar solen och dagen, de fria vidderna över fjärdarnas böljande slätter och den blå etern ovan molnen. Uven är skymningens och skogsdjupens fågel, som känner sig bländad av solljuset och drömmer bort dagen i en undangömd vrå bland de vildaste bergklyftorna och de tätaste gransnåren.

Och så ha vi hela raden av mindre rovriddare och fribytare, som bygga och jaga på storholmarna. Den starka och vilda duvhöken och den knappast mindre djärva och rovlystna sparvhöken. Pilgrimsfalken, mästaren bland alla befjädrade flygkonstnärer, som har sitt bo i en av de höga bergbranterna på Storö. Som en avskjuten pil viner han genom luften och griper sitt byte i flykten med sådan kläm, att det på långt håll höres som en

57

pisksmäll, då han slår klorna i dess kropp. Vidare ha vi pilgrimsfalkens lilla stamförvant och avbild, lärkfalken, som fångar småfåglar och sländor med samma precision och elegans som den förstnämnda tager duvor, änder och måsar; den rödglänsande tornfalken, som står stilla i luften på fladdrande vingar, spejande efter vattensorkar och skogsmöss; ormvråken, knapen inom rovfågelaristokratien, som ibland söker agera örn, där han kvidande kretsar mot höjden, och slutligen den ljusskygga kattugglan, som stundom i brist på passande boträd brukar annektera någon av de gamla skrakholkarna i tallarna utmed stränderna.

Med ingen av dessa har örnen något otalt. Men någon gång uppenbarar sig ännu en rovfågel där. Större än både hök och vråk och med en flykt, som påminner om själva havsörnens, har han mycket att beställa inne i vikarna och sunden. Det är fiskgjusen, som har sitt stamhåll vid de stora insjöarna och de inre skärgårdsfjärdarna, men som ibland, då andan faller på, brukar giva en och annan gästroll så pass långt ute mot havet som vid insjöarna på hemlandet och på hemholmarna.

När örnen från sin utkiksplats får sikte på honom, blir han intresserad, sträcker på halsen och skakar vingarna. -- Gjusen är, som var man vet, en väldig fiskare. Men här ute har han ingen fiskerätt, vilket föranleder havsörnen att såsom rätter innehavare av fiskevattnet trotsa sig till andel i den fångst gjusen möjligen kan göra.

På Ängsö, mitt emellan de djupt inskjutande och vidlyftigt förgrenade Norr- och Östervikarna ligger en ansenlig myr eller snarare ett kärr, Långkärret kallat. På norra sidan av det med höga starrtuvor, martallar och albuskar bevuxna kärret, från vilket de vackraste lövängsdälder strålformigt löpa ut i olika riktningar, just där den växtliga skogsmarken åter tager vid, står en samling resliga furor och granar, riktiga timmerträd. I en av furorna ha Ängsö-örnarna under de senaste tjugu åren haft sin stamborg. Tvärt emot de arkitektoniska regler, som vanligen tillämpas av örnarna, har nästet icke lagts i själva toppen av trädet utan ett

58

stycke nere i kronan, så att det överskuggas och till en del döljes av de övre grenarna. Dessutom står furan så till, att det väldiga boet svårligen kan upptäckas på längre avstånd annat än ifrån ett mycket inskränkt område av det stora, öppna kärret.

Ibland då örnarna varit utsatta för förföljelse eller av någon annan orsak ledsnat på nästet vid Långkärret, händer det att de för ett eller annat år draga sig tillbaka till den oländiga Garviksmossen, längre öster ut på holmen, där de byggt sig ett par reservnästen i den täta men icke synnerligen höga tallskogen.

Och vare sig de bo på det förra eller det senare stället, ha de de präktigaste jaktmarker och fiskevatten runt omkring sig.

Vad till en början själva Ängsö beträffar så ha vi där först och främst de förutnämnda Norr- och Östervikarna, som inåt dela sig i en mängd vassrika småvikar och »maror». Där stå sommaren lång de lata vassgäddorna och glo efter småfisk, och aldrig går en dag till ända, utan att en and-, skrak- eller svärtkull söker sig in dit för att proviantera. Väster ut vid södra mynningen av Långsundet finnes en annan större vik, Grundvarpet, där iden om högsommaren brukar gå upp för att »bada». Och så vidare runt hela holmen en nästan oräknelig mängd småvikar, bukter, sund och smålaguner, rika på gädda, abborre, id och andra fiskarter.

Öster ut från Ängsön öppnar sig Brantöfjärden med den höga Brantön och de fågelrika Stångskären och Sävgrunden och där bakom den stora Österfjärden med Gudungskär och Ådskär. Och så ännu längre ut Svartkobbarna och Storskärgården med sina hundratals skär och kobbar blånande vid himlaranden.

I norr resa sig på nära håll Tistronskärens höga, rundsvarvade bergpucklar, som, sedda från norr eller öster, tyckas bestå av idel gråberg, blandat med mörka pegmatitgångar, men som under sina sydbranter gömma de vackraste alstränder, där de svarta vinbären eller »tistronen», som givit skären deras namn, frodas i täta snår. -- Jag nämner särskilt Tistronskärsklintarna, emedan örnarna där ha en av sina mest omtyckta slakt- och matplatser. Från klintarna ha de fri utsikt över skärgården runt omkring och behöva icke frukta att bliva överraskade från något håll.

59

I väster skymtar hemlandet vid norra mynningen av Långsundets breda farled. Där ute vid ändan av sundet ligger en liten obetydlig kobbe med ett väldigt rundat flyttblock, Hölasset kallat. På denna imponerande granitsockel får man ibland se någon av Ängsö-örnarna sitta och verka staty. Men det skall då vara

En kobbe med ett väldigt rundat flyttblock, Hölasset kallat.

antingen tidigt om våren, då det varken bär eller brister, eller fram på höstsidan i hårt och ruskigt väder, då trafiken genom sundet icke är så livlig som eljes.

I söder och sydväst slutligen ha Ängsö-örnarna icke så många intressen att bevaka, ty där ligga Storö, Porsö och Siköarna, grannörnarnas fylkesrike.

För många år sedan hade Storö-örnarna sitt stamhåll i Digermossen, en veritabel hjortronmyr på östra sidan av Storö, omgiven av höga klintar och stup. De äldre bland öborna visa ännu i dag på en jättelik torrfura, i vilken storfåglarna då byggde, och vars väldiga, släta pelarstam lär ha trotsat varje försök att komma upp till nästet. Men storfuran blev med åren allt mera

60

ålderdomsskröplig. Barken föll av i stora flak, den ena grenen efter den andra bräcktes av stormen; och en höst störtade hela örnnästet till marken. Och nu står gammelfuran där, ett vitnat trädskelett med några få vridna grenstumpar i toppen.

Därefter byggde örnarna några år på Porsö i en högstammig, vittfamnande ek mitt inne i en av de vackraste lövängarna. -- Det var ett boträd värdigt de stolta fåglarna! -- Men en vinter fälldes eken och höggs upp till ved, och örnarna måste åter se sig om efter ny boplats. Sedan dess ha de haft sitt huvudnäste bland bergen söder om Digermossen, varifrån de ibland flyttat till någon av sina utgårdar på Siköarna.

Storö-örnarnas område är kanske ännu större och rikare än Ängsö-örnarnas. De behärska tre av storholmarna, då Ängsö-örnarna bara råda över en, och dessutom stora arkipelager av smärre skär och kobbar, såväl väster ut vid Skredholmsfjärden som öster ut emot Österfjärden -- de bästa häckplatser för änder, svärtor och skrak och de mest givande gäddfisken, som stå att uppleta i skärgården. Och längta de ut till havsbandet, så ha de knappast mer än halva milen bort till Alskars och Kasens fågelrika skärgårdar.