i de mörka trädhålen och i de små dunfodrade stråvaggorna bland buskar och kratt fostras nya släkten, och snårskogen genljuder snart av nya späda stämmor. Åden, skräckan och gräsandshonan ha längesedan fört sina ruggar i sjön, mås och tärna, strandskata och rödbena ha även kläckt, och tjäderhönan kommer vandrande över ängen med en hel tropp små brunspräckliga ungar omkring sig ... Ännu en eller ett par scenförändringar i gudinnan Floras stora festspel: Stränderna smyckas av violettblå strandkil, röda fackelblomster, och gula lejongap och renfanor. På bergen blomma björnbärsbuskar och mjölke. Stora apollofjärilar svärma över hällarnas blommande fetknopp, granna blombockar och guldbaggar klänga bland älggräsets vita flockar, och i den värmedallrande luften skimra och gnistra hela lufteskadrar av trollsländor. De sent häckande svärtorna komma omsider simmande med sin talrika barnskara, och de feta »grisselpojkarna» lämna, fullvuxna och fullfjädrade, sina mörka barnkamrar inne i berggryten för att giva sig ut på upptäcktsfärd över glittrande fjärdar. Så ter sig blomningens och alstringens tid och så förflyter sommaren på de fridsälla öar, havsörnen-sjökonungen valt till sitt hemvist. Med sina grannar på holmen lever örnen i god sämja. På sjön är han den fruktade sjökonungen och fribytaren, vid boet däremot endast den fredlige medborgaren i skogens tysta rike. Sångfåglarna bygga, så att säga, i skuggan av den väldiges näste, tjädrarna mylla sig i lugn och ro strax invid örnfurans rötter, spillkråkan och gröngölingen hamra och arbeta på torrträden, duvorna kuttra runt omkring, och hararna utföra sin skuttande vårkadrilj på hällarna, utan att storfågeln där uppe i grenborgen på något sätt blandar sig i leken. Ja, t. o. m. sjöfåglarna, som kläcka utmed stränderna av holmen, ha knappast någonting att frukta, så länge de ligga på ägg. Och grannarna visa i allmänhet samma hänsyn tillbaka, eller rättare, de sköta var och en sitt och tyckas icke alls fråga efter