örnen. Endast de skränande måsarna och trutarna samt de plebejiska kråkorna, som hysa ett dolskt och instinktivt hat till allt vad aristokrati heter, oroa ibland örnen med sin närgångenhet och sina högljudda smädelser. Men in i skogen våga de sällan följa honom, och söker han höjden, bliva de snart efter. Ty att tävla med honom i flygkonst det är som att tävla med själva vinden! Men sjökonungen har även andra och förnämligare grannar än menlösa sångfåglar, fredliga simfåglar och skogshöns och bråkiga och oförskämda kråkor. Ett dystert ljudande »ho-o», åter och åter upprepat under vårkvällarnas skymningsstunder, erinrar honom om att han, när allt kommer omkring, icke är ensam herre på holmarna. Det är berguvshanen som ger luft åt sina vårkänslor, medan hans hona ligger och ruvar sina runda vita ägg i skydd av ett av de stora flyttblocken vid bergbranten söder på Storö. Örnen känner dem och vet vad de gå för, de stora enstöriga fåglarna med eldögonen och fjäderöronen. Han har sett dem idka klappjakt på hare i skymningen och ställa till blodbad på kråkorna i deras nattvisten på Furuholmen. Ja, han har t. o. m. sett dem tjuvfiska på hans eget vatten och slå efter hans egna skrakar och änder. Men han söker aldrig strid med dem. Storfåglarna gå ur vägen för varandra och respektera varandra ömsesidigt. Dessutom tillhöra de ju på sätt och viss två skilda världar. Örnen älskar solen och dagen, de fria vidderna över fjärdarnas böljande slätter och den blå etern ovan molnen. Uven är skymningens och skogsdjupens fågel, som känner sig bländad av solljuset och drömmer bort dagen i en undangömd vrå bland de vildaste bergklyftorna och de tätaste gransnåren. Och så ha vi hela raden av mindre rovriddare och fribytare, som bygga och jaga på storholmarna. Den starka och vilda duvhöken och den knappast mindre djärva och rovlystna sparvhöken. Pilgrimsfalken, mästaren bland alla befjädrade flygkonstnärer, som har sitt bo i en av de höga bergbranterna på Storö. Som en avskjuten pil viner han genom luften och griper sitt byte i flykten med sådan kläm, att det på långt håll höres som en