veckor och månader oavbrutet ha trampat skeppsdäck, helt oförhappandes finner sig försatt till terra firma. Stormen har farit hårdhänt fram med den glesa tallskogen och brutit ned massor av grova grenar och kvistar, som ligga spridda över hällarna. Och där går nu örnhanen omkring och söker material till reparation av sitt gamla näste. Han väljer och vrakar länge och väl, innan han finner en gren, som är honom riktigt till lags. Då griper han den med båda fötterna och flyger bort med den i riktning mot de höga furorna i kärrkanten. Men på halva vägen mötes han av honan, som skrikande och klickande kastar sig i vägen för honom och tyckes vilja taga grenen ifrån honom -- så ivrig är hon. Och så följas de åt mot boet, flaxande så nära varandra, att det för ögat ser ut som vore det en fågel med fyra vingar. De ha tydligen förskräckligt brått att få nästet i ordning. Men bli de störda i sitt förehavande, är det icke osannolikt att de taga sitt parti och flytta bort till Garviksmossen. -- __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ Några dagar senare voro bröderna Österman från Sundet ute på Ängsö i något ärende och blevo icke så litet överraskade av att få se en vikaresäl inne i Norrviken. Vattnet gick öppet i större delen av viken, men utmed stränderna funnos ännu breda iskanter och över själva inloppet låg en fast brygga av is. Sälen, som letat sig fram under bryggan, rumsterade väldeliga där inne i viken. Han sam och krumbuktade som en tumlare, ibland på, ibland under vattnet, runt, runt, först i större och så i allt mindre och mindre cirklar. -- Det är sälarnas sätt att »draga not» och liksom fösa ihop fisken för att sedan så mycket lättare kunna hugga ett byte bland den sammanträngda massan. Bröderna Ö. hade som vanligt bössorna med, och den ene av dem gjorde en kringgående rörelse för att mota sälen ut ur viken, medan den andre ställde sig på pass vid isbryggan. Men hur det nu var manövrerade den smidiga vikaren så skickligt, att han kom fram under isbarriären och ut i öppna sjön utan att få skott på sig. Någon glädje av sin notdrägt torde han knappast ha hunnit att