få. Men de som i stället drogo nytta därav det var örnarna från Långkärret. Som efterskickade kommo de, först hanen och så honan, slogo tag på tag mitt ute i den stora vaken och fångade minst ett par stycken var av de sammanfösta fiskarna. __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ De första aprilveckorna ha gäckats med sitt solsken och hotat med sina snöbyar, och nu i mitten av månaden har skärgårdsvåren brutit in på fullt allvar. Sjöfågelsträcket pågår som bäst. All fågelsången klingar dagen lång över glittrande fjärdar, isåden har redan börjat gå i land för att bogöra, och skrakarna ligga parvis uppkrupna på uddar och grund. I lövängsdälderna på Ängsö står hasseln i blom. Hanblommornas långa, gyllenbruna hängen vaja för vindfläktarna, medan honblommorna lysa som små brinnande hjärtan på de kala kvistarna. Blåsippor kanta stigarna, och tibastens röda kalkar börja öppna sig mot solen. Jag har efter mycket sökande funnit ett ställe på en bergklint, dit jag med användande av nödig försiktighet kan smyga mig fram och på lagomt avstånd genom kikaren betrakta örnboet i furan vid Långkärret. Skulle hanen vara hemma och sitta på vakt på sin älsklingsplats i den höga granen, är det fara värt att han får se mig och gör alarm. Men jag har tur den här gången. Grantoppen är tom, och jag kommer osedd fram till mitt snår, där jag gör det bekvämt åt mig och riktar in kikaren. Nu har jag hela den mörka grenkorgen i kikareglasen. Jag urskiljer tydligt varje gren och varje dun, som fläktar bland kvistarna på bokanten. -- Och där mitt i nästet ligger örnmor på ägg. Ja, kanske vore det rättare att säga sitter med de väldiga vingarna stödda mot redet och den blekt vaxgula näbben vilande mot bröstfjädrarna. Den ljusbruna fjäderhamnen verkar skäligen urblekt och sliten, och hals och huvud ha en skiftning i silvergrått. Det vilar ett sublimt lugn över hela den sällsamma gestalten, och de eljes så skarpt blickande ögonen med deras ljust