Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gammel-Ante i vardagslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gulgrå iris ha fått ett nästan milt uttryck, moderlighetens drag,
som kommer till synes hos örnen lika väl som hos duvan.
Gamla örnmor! – Med vilken beundransvärd ståndaktighet
och hemkärlek har du icke hållit fast vid din kära holme och ditt
gamla boträd, trots all förföljelse från människornas sida.
Ty den unge skytten, som för tjugu år sedan i hastigt mod
dräpte ungörn vid boet i Garviksmossen, var ingalunda
den förste och skulle icke bliva den siste, som
sökte komma Ängsö-örnarna till livs.
Hur många gånger har icke örnmor hört projektilerna från
människornas lömska skjutvapen surra som getingar kring huvudet
på sig, där hon legat i boet! Remington- och Mausergevärskulor
ha klippt av fjädrar från hennes nacke och rygg, och svärmar
av grova hagel ha uppfångats av eller studsat tillbaka mot
vingarnas elastiska sköldar, då hon i sista stund kastat sig ut ur
boet, tagande betäckning av de närstående träden. Ofta när hon
efter en sådan överrumpling åter vågat sig hem till boet, har hon
lämnat purpurröda fläckar av sitt varma blod på äggen. – Såvida
icke fridstörarna tagit äggen med sig och sålunda omintetgjort
hennes förhoppningar för det året. – Och fanns det vuxna ungar
där uppe i grenborgen, ja, då ha de antingen skoningslöst skjutits
ned från bokanten eller blivit nedhämtade i en korg och bortförda
i fångenskap.
Och ändock har den gamla örnhonan år efter år med
samma hängivenhet gått till sitt värv – att ruva ägg,
som aldrig skola kläckas, eller föda upp ungar, som
aldrig skola få njuta vildfåglars fria, härliga liv,
aldrig jaga fram över svallande havsfjärdar eller
segla på luftströmmarna ovan molnen.
Jag vet ej, om gubben Jan-Erik i Sundet har rätt
i sitt påstående att örnhonan är samma fågel som i
hans barndom häckade på Ängsö. – Några verkliga skäl
härför har han aldrig kunnat komma med, »Jag vet
att det är samma fågel», brukar han bara säga. – Och att
hon icke är någon duvunge så mycket är säkert, och
åtskilliga olyckor i familjen har hon måst bära. Bara under
de tjugu år jag haft äran känna henne, har hon tre gånger, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
