Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gammel-Ante i vardagslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag säkert vet, blivit änka till följd av människornas
onda anslag. Sista gången för sex år sedan. Ett par
pojkar, som sutto med vettar vid Ådskär, fingo se
örnhanen, där han höll på att kalasa på en skadskjuten
åd ute vid Sävgrynnan, och så sände de honom på långt
håll en mauserkula. Han flög efter skottet och kom
utom synhåll för skyttarna. Men märkligt nog återfanns
han ett par dagar senare av dessa, liggande död på en
kobbe ända ute i Storskärgården. – Dödligt träffad,
hade han sträckt i väg ut till havs en hel mil från
skottplatsen!
Ett år varade örnhonans änkestånd, men den därpå
följande våren hade hon åter installerat sig i boet
vid Långkärret tillsammans med en ny hane, även han
en gammal vitstjärtad fågel. Var hade hon funnit
sin nye make? – Månne i den sörmländska skärgården
några mil söder ut eller kanske uppe i Bottenhavet
bland de åländska öarna eller ännu längre bort? – Ja,
vem vet! Kanske var han, när allt kom omkring,
kött av hennes kött och blod av hennes blod, kanske
hade hon en gång för längesedan själv fostrat honom
och värmt honom under sina vingar här i samma bo.
Allt nog, de ha nu levat tillsammans i fem år, under
vilka de två gånger haft tillfredsställelsen att se
sina ungar växa upp och flygfärdiga lämna boet. Och
nu ligger honan, som sagt, åter på ägg.
Länge sitter jag och betraktar hennes djärva profil
genom kikaren. Allt emellanåt drages blinkhinnan för
ögat. Det ser ut som slumrade hon till, men bara för
ett ögonblick. Hon ligger visserligen med huvudet vänt
mot vinden, men då och då kommer en vagabonderande
vindpust och bringar ryggfjädrarna i oordning,
så att hon måste vända på huvudet och släta till
dem med näbben. Eller också märker hon, att några
pinnar hålla på att rasa ned från bokanten, då hon
får bråttom att lägga dem tillbaka på deras plats.
Så förflyter timme efter timme, utan att någonting särskilt
händer. En mås, som svävar förbi, hejdar sig ett ögonblick i
flykten och ger till ett gällt varningsskri, då han får ögonen på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
