jag säkert vet, blivit änka till följd av människornas onda anslag. Sista gången för sex år sedan. Ett par pojkar, som sutto med vettar vid Ådskär, fingo se örnhanen, där han höll på att kalasa på en skadskjuten åd ute vid Sävgrynnan, och så sände de honom på långt håll en mauserkula. Han flög efter skottet och kom utom synhåll för skyttarna. Men märkligt nog återfanns han ett par dagar senare av dessa, liggande död på en kobbe ända ute i Storskärgården. -- Dödligt träffad, hade han sträckt i väg ut till havs en hel mil från skottplatsen! Ett år varade örnhonans änkestånd, men den därpå följande våren hade hon åter installerat sig i boet vid Långkärret tillsammans med en ny hane, även han en gammal vitstjärtad fågel. Var hade hon funnit sin nye make? -- Månne i den sörmländska skärgården några mil söder ut eller kanske uppe i Bottenhavet bland de åländska öarna eller ännu längre bort? -- Ja, vem vet! Kanske var han, när allt kom omkring, kött av hennes kött och blod av hennes blod, kanske hade hon en gång för längesedan själv fostrat honom och värmt honom under sina vingar här i samma bo. Allt nog, de ha nu levat tillsammans i fem år, under vilka de två gånger haft tillfredsställelsen att se sina ungar växa upp och flygfärdiga lämna boet. Och nu ligger honan, som sagt, åter på ägg. Länge sitter jag och betraktar hennes djärva profil genom kikaren. Allt emellanåt drages blinkhinnan för ögat. Det ser ut som slumrade hon till, men bara för ett ögonblick. Hon ligger visserligen med huvudet vänt mot vinden, men då och då kommer en vagabonderande vindpust och bringar ryggfjädrarna i oordning, så att hon måste vända på huvudet och släta till dem med näbben. Eller också märker hon, att några pinnar hålla på att rasa ned från bokanten, då hon får bråttom att lägga dem tillbaka på deras plats. Så förflyter timme efter timme, utan att någonting särskilt händer. En mås, som svävar förbi, hejdar sig ett ögonblick i flykten och ger till ett gällt varningsskri, då han får ögonen på