Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gammel-Ante i vardagslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
storfågeln där uppe i grenborgen. En kringflaxande
kråka beter sig på samma sätt.
Då blir örnhonan plötsligt lång i halsen. Hon börjar
lyssna och speja. Ett svagt klinkande ljud som om
någon knäppte på en hårt spänd sensträng kommer långt
bortifrån skogen öster om kärret ... Nu hör jag
det tydligare ... »Ka ka, ka! ... I-á, i-á, i-á!»
Det är örnhanen som lockar. Och örnhonan svarar med
ett dämpat »i-á, i-á!»
Han kommer, han är här! Jag behöver endast uppfånga en
skymt av honom, där han närmar sig över trädtopparna,
för att se, att han har byte med sig. Det är
silhuetten av ett aëroplan med någonting liknande en
tung gondol eller fallskärm hängande och slängande
under sig.
Örnhanen gör som vanligt en lov kring boträdet,
innan han sätter sig. Instinktivt kryper jag ned
mellan grangrenarna och ligger orörlig, medan jag
hör hans väldiga vingar fläkta över mitt huvud med
ett frasande som av tjockt siden ... Ett ögonblick
står han stilla i luften snett över nästet och slår
så ned på bokanten, i det han fortfarande fläktar
med vingarna. Under tiden har honan rest sig upp. Hon
breder ut vingarna och skriker belåtet, då hon slår
klorna i bytet. Det är en stor åd med huvud och hals
översköljda av blod. – Naturligtvis en av de många
vingskjutna fåglar, som, nu under vettskyttetiden
halft redlösa vräka omkring för vågor och vind.
Jag väntar mig mycket av vad som komma skall. Ett så
gynnsamt tillfälle att bevittna sjökonungens taffel
har jag hittills knappast haft.
Men det går icke efter beräkning. Örnhonan har
slagit under sig ejdern och sliter våldsamt i
den med näbben. Jag ser henne sluka i sig några
blodiga slamsor av offrets rykande innanmäte. Ett
ögonblick sitter hanen och ser intresserad på. Så gör han
plötsligt helt om och liksom hoppar jämfota från bokanten ut i
luften, breder ut vingarna och försvinner mellan träden. Strax
därpå följer honan exemplet och flyger bort med ejdersteken i
klorna. – Jag hade den gången ännu icke reda på, att de gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
