storfågeln där uppe i grenborgen. En kringflaxande kråka beter sig på samma sätt. Då blir örnhonan plötsligt lång i halsen. Hon börjar lyssna och speja. Ett svagt klinkande ljud som om någon knäppte på en hårt spänd sensträng kommer långt bortifrån skogen öster om kärret ... Nu hör jag det tydligare ... »Ka ka, ka! ... I-á, i-á, i-á!» Det är örnhanen som lockar. Och örnhonan svarar med ett dämpat »i-á, i-á!» Han kommer, han är här! Jag behöver endast uppfånga en skymt av honom, där han närmar sig över trädtopparna, för att se, att han har byte med sig. Det är silhuetten av ett aëroplan med någonting liknande en tung gondol eller fallskärm hängande och slängande under sig. Örnhanen gör som vanligt en lov kring boträdet, innan han sätter sig. Instinktivt kryper jag ned mellan grangrenarna och ligger orörlig, medan jag hör hans väldiga vingar fläkta över mitt huvud med ett frasande som av tjockt siden ... Ett ögonblick står han stilla i luften snett över nästet och slår så ned på bokanten, i det han fortfarande fläktar med vingarna. Under tiden har honan rest sig upp. Hon breder ut vingarna och skriker belåtet, då hon slår klorna i bytet. Det är en stor åd med huvud och hals översköljda av blod. -- Naturligtvis en av de många vingskjutna fåglar, som, nu under vettskyttetiden halft redlösa vräka omkring för vågor och vind. Jag väntar mig mycket av vad som komma skall. Ett så gynnsamt tillfälle att bevittna sjökonungens taffel har jag hittills knappast haft. Men det går icke efter beräkning. Örnhonan har slagit under sig ejdern och sliter våldsamt i den med näbben. Jag ser henne sluka i sig några blodiga slamsor av offrets rykande innanmäte. Ett ögonblick sitter hanen och ser intresserad på. Så gör han plötsligt helt om och liksom hoppar jämfota från bokanten ut i luften, breder ut vingarna och försvinner mellan träden. Strax därpå följer honan exemplet och flyger bort med ejdersteken i klorna. -- Jag hade den gången ännu icke reda på, att de gamla