Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gammel-Ante i vardagslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
örnarna sällan eller aldrig äta i boet utan utvalt
en eller ett par skyddade platser uppe på bergen,
där de vanligen intaga sina måltider.
Åtminstone den här gången tyckes middagen vara raskt
överstökad. Efter endast några minuters förlopp kommer
honan tillbaka, så tyst att jag knappast lägger märke
till henne, förrän hon sitter på bokanten. Helt sakta
och försiktigt intager hon på nytt sin ruvställning
och företer åter samma bild av lugn värdighet och
saktmodig förbidan. – Det var just vad jag väntat
av henne. Hon hade icke ro att vara borta från äggen
någon längre stund. Men hanen ser jag icke mera till,
fastän jag stannar på min observationsplats ännu i
flera timmar.
__ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __
Nu blommar juni som fagrast. I örnnästet vid
Långkärret ligga två stora dunungar, vaggade i
sömn av en mild sunnan, medan trast och bofink,
trädgårdssångare och lövsångare kväda sina visor
runt omkring bland träden. Tidigt på morgonen
kommo föräldrarna till boet med deras frukost, några
guldglänsande sarvar, och för en stund sedan – det är
mellan klockan tolv och ett på middagen – var mor
här med ett par små ejderungar, kanske de
första för säsongen.
Snart visar hon sig åter; men denna gång kommer hon
tomhänt, gör ett kort besök i boet och flyger bort
till de höga granarna i skogskanten, där hon sätter
sig, dock så att jag icke kan se henne från min
utkiksplats.
Strax därpå blir även örnhanen synlig över
trädtopparna, hack i häl förföljd av en ursinnigt
kraxande kråka. – Aldrig kunde jag tro, att en ensam
kråka skulle visa en sådan djärvhet gentemot luftens
konung! Hon nöjer sig icke med att överösa honom med
smädelser, hon riktar uppifrån anfall på anfall mot
honom, och en gång hör jag tydligt en dov smäll,
då hon drabbar ned mot örnens väldiga vinge. Men
örnhanen fortsätter helt oberörd sin flykt och intar
sin älsklingsplats i toppen av den höga granen, där jag sett
honom sitta så många gånger förr. Kråkan har längesedan vänt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
