Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gammel-Ante i vardagslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om åt samma håll, varifrån hon kommit. För tillfället
finnes intet som kan störa Gammel-Antes middagsvila.
Han låter vingleden sjunka ned, så att vingarna bilda
liksom en hjärtformig sköld. På så sätt fångar han
in den friska havsbrisen och låter den svalkande
leka kring bröst och sidor. Stolt och värdig som en
kejserlig vapenfågel sitter han där. De långa, strida
nackfjädrarna glänsa som silver, och kroknäbben lyser
vit i solen.
Ibland drar han in vingarna, sträcker på halsen och spejar österut
mot sjön. Kanske ser han i detta nu en åd eller skräcka med
sina ungar styra in mellan grunden därborta. – För örnögat är
avståndet säkerligen icke för långt. – Men så låter han åter halsen ´
sjunka och återtar sin ställning à la vapenfågel. Det är ingen
brådska. Den mäktige där uppe i grantoppen vet nog var han
skall söka sitt villebråd, när han behöver det för sitt bord.
För resten är det hans vilotid nu. Gammel-Ante har regelbundna
vanor och håller strängt på ordning i allt. Det är endast på det
sättet man kan bestå i kampen för tillvaron.
__ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __
En vacker dag ett par veckor efter midsommar kommer
Jan-Erik Österman instövlande i köket i sin ägande
stuga vid Sundet och skriker åt gumman, där hon,
njutande sin siesta, sitter hopkrupen i spiselvrån:
– Opp med dej, Johanna, å sätt på kaffe å lägg ett
par kakor brö i själskinnsväskan, för nu ska vi ut
å lägga idnät i Grundvarpet! Iden ä i badtagena. De
stog alldeles tjockt me idpluggar i viken, då Magnuses
på Grundet rodde förbi i dag morse. –
Det tövar icke länge innan de äro färdiga att segla
ut med torsksumpen, Jan-Erik själv, gumman och en av
sönerna. Komna till ort och ställe, lägga de i land
vid en bergudde på hinsidan viken, och sonen klättrar
upp i en gran för att rekognoscera. Att gå ned till
stranden är någonting som aldrig kan komma i frågan
vid ett tillfälle som detta. Ty badiden är så skygg,
att det bara behövs den minsta knäpp eller att en
skugga faller på vattnet, för att han ögonblickligen
skall rusa ut på djupet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
