- Ja, det äger nog sin riktighet. Det är fortfarande fullt med id inne i viken. Det grunda, spegelblanka vattnet uppröres oupphörligt av stora koncentriska ringar, och här och där sticker en mörk ryggfena upp över ytan. Sedan de lindat ett par strumpor kring årorna för att icke göra buller, ro de ut och lägga så försiktigt och ljudlöst som möjligt näten i mynningen av viken. Så gå de åter i land och ned till viken för att skrämma fiskstimmet på fångstredskapen. -- Det plaskar och glittrar, och hela viken börjar sjuda, då de stora, feta idpluggarna spritta i väg utåt sjön. Men det är nu en gång så med fisket att ibland vill det sig icke, man må bära sig aldrig så försiktigt och finurligt åt. -- Ett tiotal idar, det var allt var Jan-Erik fick på sina nät den gången. Jag vet emellertid en annan fiskare som hade bättre tur. -- Samma morgon sitter jag vid örnfuran vid Långkärret och fröjdar mig åt att se de gamla örnarna, som gång på gång komma flygande med fisk åt ungarna. Det är stora, feta idar, som blänka som silver i solen. Då jag fram emot middagstiden bryter upp för att ro hem, ser jag två idar nedfallna på marken under boet. Det har således vankats mera fisk där upp i dag än vad både de gamla och ungarna förmått sätta i sig. Och det vill nog icke säga så litet. Men hur har då örnarna kunnat fånga de skygga badidarna, som knappast människan med all sin list och slughet förmår överlista. Hur ha de burit sig åt för att icke kasta skugga på vattnet, då de kommit flygande? -- -- -- Eller ha de begagnat sig just av fiskarnas kända »skuggrädsla» för att jaga dem på grund och sedan plocka upp dem, där de legat och sprattlat i dyn? Det sistnämnda förefaller troligast. Ett faktum är emellertid att Gammel-Ante förstår sig på att fiska badid. __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ En annan liten historia, som icke torde sakna sitt intresse. -- Den tilldrar sig fram på eftersommaren och börjar egentligen nere i vattnet, några famnar under Brantöfjärdens yta.