Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gammel-Ante i vardagslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Där mellan böljande, rödbruna tångknippen och gröna
algdraperier står en stor hornsimpa på lur. Med
sitt monstruösa huvud, smyckat med horn och utväxter,
liknar hon i påfallande grad de avbildningar av den
lede, man brukar finna i gamla munkskrifter från 14- och
1500-talen.
Då närmar sig plötsligt hennes öde i form av en gammal
vikare-säl, som kommer simmande under vattnet med en
glittrande rad av luftblädror efter sig. Utsliten
och orkeslös, har han lämnat havsbandet och dragit
sig mera inomskärs till trängre och mera lättfiskade
vatten. I ett nu har han fått syn på simpan – och
slukat henne. Men, skumögd som han är, tager han miste
på fram och bak och glupar i sig simpan med stjärten
före, så att de otäcka hornen och taggarna taga emot
och sticka in, då han försöker svälja. Dessutom är
simpan alldeles för stor för att tagas så där i en
munsbit, något som den uthungrade sälen icke tagit
med i beräkningen. Den klumpiga fisken uppfyller hela
hans svalg och hotar att kväva honom ... Han gör
våldsamma försök att kasta upp den; men det vill
icke lyckas. I sin förtvivlan stiger han gång på
gång upp till vattenytan och ställer sig kapprak,
snappande efter luft. Han tumlar och simmar och
snurrar runt kring sin egen axel likt en torped. – Förgäves!
Hornsimpan sitter där hon sitter och vill
varken komma upp eller ner. – – –
Ingen vet huru många timmar eller dagar den stackars
sälen fortsatte sitt förtvivlade kringsimmande. Men
att han måtte ha haft en svår dödskamp framgick därav
att han, innan han drog sin sista suck, kravlade sig
långt upp på en hög bergklint på Lilla Tistronskäret,
dit någon säl aldrig förr torde ha kommit, om icke
på den tiden, för något tusental år sedan, då skäret
bara var ett litet grund.
Vi kommo seglande från Gudungskär med en höbåt,
vännen Karl-Olof och jag, då vi blevo uppmärksamma
på det förskräckliga avgrundslarm, kråkorna förde
på Tistronskärsklinten. Vi höllo närmare och fingo
se en havsörn lyfta från skäret med någonting långt
och slankigt i klorna. Det stod som en svart rök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
