Där mellan böljande, rödbruna tångknippen och gröna algdraperier står en stor hornsimpa på lur. Med sitt monstruösa huvud, smyckat med horn och utväxter, liknar hon i påfallande grad de avbildningar av den lede, man brukar finna i gamla munkskrifter från 14- och 1500-talen. Då närmar sig plötsligt hennes öde i form av en gammal vikare-säl, som kommer simmande under vattnet med en glittrande rad av luftblädror efter sig. Utsliten och orkeslös, har han lämnat havsbandet och dragit sig mera inomskärs till trängre och mera lättfiskade vatten. I ett nu har han fått syn på simpan -- och slukat henne. Men, skumögd som han är, tager han miste på fram och bak och glupar i sig simpan med stjärten före, så att de otäcka hornen och taggarna taga emot och sticka in, då han försöker svälja. Dessutom är simpan alldeles för stor för att tagas så där i en munsbit, något som den uthungrade sälen icke tagit med i beräkningen. Den klumpiga fisken uppfyller hela hans svalg och hotar att kväva honom ... Han gör våldsamma försök att kasta upp den; men det vill icke lyckas. I sin förtvivlan stiger han gång på gång upp till vattenytan och ställer sig kapprak, snappande efter luft. Han tumlar och simmar och snurrar runt kring sin egen axel likt en torped. -- Förgäves! Hornsimpan sitter där hon sitter och vill varken komma upp eller ner. -- -- -- Ingen vet huru många timmar eller dagar den stackars sälen fortsatte sitt förtvivlade kringsimmande. Men att han måtte ha haft en svår dödskamp framgick därav att han, innan han drog sin sista suck, kravlade sig långt upp på en hög bergklint på Lilla Tistronskäret, dit någon säl aldrig förr torde ha kommit, om icke på den tiden, för något tusental år sedan, då skäret bara var ett litet grund. Vi kommo seglande från Gudungskär med en höbåt, vännen Karl-Olof och jag, då vi blevo uppmärksamma på det förskräckliga avgrundslarm, kråkorna förde på Tistronskärsklinten. Vi höllo närmare och fingo se en havsörn lyfta från skäret med någonting långt och slankigt i klorna. Det stod som en svart rök