av kråkor efter honom i luften, där han med något tung men säker och målmedveten flykt styrde kurs på Ängsölandet. - Där knep han sig allt en hare, likväl! skrek Karl-Olof. -- Ja, är det inte det jag alltid har sagt, att Gammel-Ante tar harar ibland. Men det finns, gunå’s, folk som aldrig tror någe, innan dom själva får se’t, tillade han med tydlig adress till mig. Nå ja, så gingo vi då i land på Lillskäret, där vi till vår förvåning hittade en stor vikarehona, liggande död högt upp på klinten. Det luktade icke det minsta om henne, så hon hade icke kunnat vara död i många timmar. Buken hade havsörnen sprättat upp efter alla konstens regler och en del av inälvorna hade han tagit med sig, när han flög bort. Men eljes var sälen oskadd och fullkomligt användbar vad såväl skinnet som späcket och köttet beträffar. Konstaterandet av dödsorsaken -- händelsen gjorde att vi snart upptäckte simpan i svalget på sälen -- gav naturligtvis anledning till åtskilligt prat och långa utläggningar. Men sedan vi väl kommit oss för med att hämta en tågända och slå den kring sälkadavret under framskräflerna, gick det fort nog att släpa det ned till stranden, varpå vi togo det på boxering hem till båthamnen. Det var för resten en god tjänst kråkorna och Gammel-Ante gjorde Karl-Olof, ty sälspäcket var den tiden nästan värt sin vikt i guld. __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ Utom den ovan omtalade höga granen har örnarna ett annat älsklingsträd, där de bruka sova om nätterna och dit de ibland även draga sig tillbaka under dagen. Det är en gammal tall med låg och knotig stam och omfångsrik krona på en bergudde i östra ändan av kärret. Jag hade blivit uppmärksam på den myckna spillningen på tallgrenarna och de fällda vingpennorna och fjädrarna under trädet; men de försök jag gjort att gömma mig i närheten för att få se stor fåglarna på riktigt nära håll, när de kommo och slogo sig till ro i tallen, hade totalt misslyckats. Vad