Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gammel-Ante i vardagslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som kom dem att ana oråd var och förbliver en gåta för mig, men
säkert är, att varje gång jag låg gömd ute på bergudden valde
örnarna sin viloplats så långt därifrån som möjligt.
Så en varm och kvalmig dag under högsommaren kommer jag
vandrande utmed kanten av Långkärret och tar mera av en händelse
vägen över bergudden. Jag bryter genom videsnåren och
stannar häpen framför tallen. – Där, endast några få steg ifrån
mig, sitter örnhanen med sänkta vingar och uppburrade fjädrar.
Han rycker till och sträcker hals men ger sig ändå tid till att
flytta sig ett steg åt sidan på grenen där han sitter, samt att lyfta
på stjärten och avleverera en försvarlig kalkstråle, innan han kastar
sig ut från tallen och med tunga vingslag tumlar i väg över kärret.
Det var icke svårt att konstruera upp förhistorien
till händelsen. Säkerligen hade örnarna den dagen
gjort något ovanligt stort och rart strandfynd, kanske
en kreatursränta e. d., som vräkts i sjön från någon
av bryggorna norr på hemlandet och av nordvästen
förts ut emot Tistronskären och Ängsölandet.
I varje fall hade det varit storkalas, och örnfar hade
givit efter för sin olycksaliga smak för vällevnad
och frosseri. Han hade ätit sig så stockmätt, att
hans vaksamhet förslöats och han icke kunnat eller
icke gillat taga till vingarna, då han hörde mig
komma genom kärret. – – –
En annan gång hade jag ett nästan lika oförmodat och
dramatiskt sammanträffande med örnmor. Det var för
ett par år sedan, en stilla, vacker afton i början
av juli. Vi kommo, min följeslagarinna och jag,
efter den välkända stigen i kärrkanten på väg till
örnboet, där det fanns två vuxna ungar, som vi ville
se till. Trasten sjöng, och nattfiolen doftade på
kärrängarna. Vinden var västlig, så att vi kunde höra
kvällsringningen i kapellet på hemlandet.
Nu voro vi framme och trädde genom granarnas skyddande
ridå in på den lilla bergsplatå, på vilken furan
med örnboet reser sig. Där uppe i grenborgen sutto
de nästan fullfjädrade ungarna, skarpt belysta av
aftonsolen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
