som kom dem att ana oråd var och förbliver en gåta för mig, men säkert är, att varje gång jag låg gömd ute på bergudden valde örnarna sin viloplats så långt därifrån som möjligt. Så en varm och kvalmig dag under högsommaren kommer jag vandrande utmed kanten av Långkärret och tar mera av en händelse vägen över bergudden. Jag bryter genom videsnåren och stannar häpen framför tallen. -- Där, endast några få steg ifrån mig, sitter örnhanen med sänkta vingar och uppburrade fjädrar. Han rycker till och sträcker hals men ger sig ändå tid till att flytta sig ett steg åt sidan på grenen där han sitter, samt att lyfta på stjärten och avleverera en försvarlig kalkstråle, innan han kastar sig ut från tallen och med tunga vingslag tumlar i väg över kärret. Det var icke svårt att konstruera upp förhistorien till händelsen. Säkerligen hade örnarna den dagen gjort något ovanligt stort och rart strandfynd, kanske en kreatursränta e. d., som vräkts i sjön från någon av bryggorna norr på hemlandet och av nordvästen förts ut emot Tistronskären och Ängsölandet. I varje fall hade det varit storkalas, och örnfar hade givit efter för sin olycksaliga smak för vällevnad och frosseri. Han hade ätit sig så stockmätt, att hans vaksamhet förslöats och han icke kunnat eller icke gillat taga till vingarna, då han hörde mig komma genom kärret. -- -- -- En annan gång hade jag ett nästan lika oförmodat och dramatiskt sammanträffande med örnmor. Det var för ett par år sedan, en stilla, vacker afton i början av juli. Vi kommo, min följeslagarinna och jag, efter den välkända stigen i kärrkanten på väg till örnboet, där det fanns två vuxna ungar, som vi ville se till. Trasten sjöng, och nattfiolen doftade på kärrängarna. Vinden var västlig, så att vi kunde höra kvällsringningen i kapellet på hemlandet. Nu voro vi framme och trädde genom granarnas skyddande ridå in på den lilla bergsplatå, på vilken furan med örnboet reser sig. Där uppe i grenborgen sutto de nästan fullfjädrade ungarna, skarpt belysta av aftonsolen.