Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gammel-Ante i vardagslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då hördes plötsligt ett fläktande, frasande ljud över
våra huvuden, och vi fingo se örnhonan, väldig och
vingbred, komma flygande med en fisk i klorna.
Hon kom ovanligt lågt och var endast några få meter
över oss, då hon fick ögonen på oss. – Att hon blev
obehagligt överraskad är blott alltför naturligt. Men
att hon så helt skulle förlora fattningen som hon
gjorde, det hade jag knappast väntat. – Alldeles
skräckslagen, kastade hon sig bakåt i luften, så att
hon så när hade tumlat om på rygg, och i det hon efter
en tung och ovig vändning försvann mellan träden,
lät hon sitt byte falla till marken framför våra
fötter. Det var en nyfångad kilogädda, på vilken
huvudet blivit avslitet och en del av inälvorna
uppätna. Jag funderade på om jag skulle taga den som
god pris. Det skulle ha passat så bra att steka den
vid lägerelden, som vi till natten ämnade göra upp
nere vid sjön.
Men min följeslagarinna bad mig låta fisken ligga. De
stackars örnungarna behövde den bättre än vi, och
örnmor skulle nog snart komma tillbaka och taga upp
den.
För att se om så verkligen skulle ske – jag hyste från
början mina tvivelsmål rörande den saken – drog jag
mig tillbaka till min gamla observationsplats, medan
min följeslagarinna återvände till vårt läger vid
Österviken. Jag satt och väntade till inemot klockan
elva. Då hörde jag gammelörnarna komma och sätta sig
på nattkvisten i några höga granar ej långt ifrån
mig. Men till boet kommo de ej vidare den kvällen,
och ännu mindre gjorde de min av att taga upp den
tappade gäddan. Den fick ligga kvar på berget där den
fallit, ända tills den torkade ihop och blev uppfrätt
av maskar.
__ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __
Det hade gått flera somrar, under vilka jag flitigt
besökte örnbona både på Ängsön och Storön, utan att
dock lyckas tillfredsställa min önskan att få vara
med i det ögonblick, då ättlingarna av luftens stolte
härskare för första gången bredde sina vingar
till flykt.
En vår – det är nu sju år sedan – företogo sig ett par
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
