Då hördes plötsligt ett fläktande, frasande ljud över våra huvuden, och vi fingo se örnhonan, väldig och vingbred, komma flygande med en fisk i klorna. Hon kom ovanligt lågt och var endast några få meter över oss, då hon fick ögonen på oss. -- Att hon blev obehagligt överraskad är blott alltför naturligt. Men att hon så helt skulle förlora fattningen som hon gjorde, det hade jag knappast väntat. -- Alldeles skräckslagen, kastade hon sig bakåt i luften, så att hon så när hade tumlat om på rygg, och i det hon efter en tung och ovig vändning försvann mellan träden, lät hon sitt byte falla till marken framför våra fötter. Det var en nyfångad kilogädda, på vilken huvudet blivit avslitet och en del av inälvorna uppätna. Jag funderade på om jag skulle taga den som god pris. Det skulle ha passat så bra att steka den vid lägerelden, som vi till natten ämnade göra upp nere vid sjön. Men min följeslagarinna bad mig låta fisken ligga. De stackars örnungarna behövde den bättre än vi, och örnmor skulle nog snart komma tillbaka och taga upp den. För att se om så verkligen skulle ske -- jag hyste från början mina tvivelsmål rörande den saken -- drog jag mig tillbaka till min gamla observationsplats, medan min följeslagarinna återvände till vårt läger vid Österviken. Jag satt och väntade till inemot klockan elva. Då hörde jag gammelörnarna komma och sätta sig på nattkvisten i några höga granar ej långt ifrån mig. Men till boet kommo de ej vidare den kvällen, och ännu mindre gjorde de min av att taga upp den tappade gäddan. Den fick ligga kvar på berget där den fallit, ända tills den torkade ihop och blev uppfrätt av maskar. __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ Det hade gått flera somrar, under vilka jag flitigt besökte örnbona både på Ängsön och Storön, utan att dock lyckas tillfredsställa min önskan att få vara med i det ögonblick, då ättlingarna av luftens stolte härskare för första gången bredde sina vingar till flykt. En vår -- det är nu sju år sedan -- företogo sig ett par