Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gammel-Ante i vardagslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
okynniga pojkar att klättra upp i örnboet på Ängsön
och förstöra äggen. Så mycket större blev min
överraskning, då jag en dag vid midsommartiden hade
mina vägar förbi örnfuran och fick höra späda ungar
pipa och väsa i nästet. Örnmor hade lagt icke, såsom
vid dylika tillfällen brukar vara det vanliga, ett
utan två nya ägg, och uppe i den stora grenvaggan,
lågo nu ett par välskapade ungar. Den ena av dem
var redan så pass försigkommen, att han, då jag
tittade in över bokanten och rörde vid honom med
handen, försökte grabba tag i mina fingrar med sina
oproportionerligt stora klor. Den andra däremot var
ännu en liten tämligen orörlig dunklump, som tydligen
rätt nyligen sluppit ut ur ägget.
I slutet av juli såg jag ungarna sitta på bokanten,
och en dag under förra hälften av augusti, fann jag,
att den tidigast kläckta redan lämnat boet.
Nu beslöt jag att göra mitt bästa för att vakta ut
den senfödda ungen och få se när den första gången
anförtrodde sig åt luften.
Vid mitten av månaden hade den fällt de sista
duntrasorna och var fullt utvuxen, t. o. m. större än
den flygfärdiga ungen, varav jag trodde mig kunna
sluta, att den sistnämnda var en hane och ungen i
boet en hona.
Jag ansåg det nödvändigt att göra dagliga besök vid
boet, för att det efterlängtade tillfället icke skulle
gå mig ur händerna. Tidigt om mornarna rodde jag ut
till holmen, och så satt jag där merendels hela dagen
med en bok i handen, inkrupen i ett tätt gransnår ej
långt från örnfuran.
När solvärmen blev alltför besvärande eller då
myggsvärmarna i lugnt väder började stå som en rök
kring nästet, reste sig den senfödda och flyttade sig
försiktigt ut på en gren i skuggan av barrverket. Här
satt hon smärt och reslig, spejande omkring sig
med mörka, djärva ögon. Och så började hon den
obligatoriska gymnastiken; sträckte omväxlande ena
foten och motsvarande vinge bakåt eller satte sig att
fläkta med båda vingarna, tills hon så när förlorat
fotfästet på grenen. Men något flygförsök ville det
icke bli av.
Då jag om mornarna kom till örnfuran, såg jag vanligen den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
