flygkunniga ungen kasta sig ut från boet. Tydligen tillbringade han fortfarande nätterna där. Ibland infann han sig även mitt på dagen. -- »Pu-i-i!» väste han och kretsade varv på varv kring boet. Det var tydligt att han ville locka systern ut på en luftpromenad. Men denna satt tyst och orörlig, och visade ingen lust att våga försöket. De gamla örnarna syntes sällan till annat än tidigt om mornarna och vid sex- sjutiden på kvällarna, då endera av dem kom till boet med byte, vanligen en gädda eller några småfiskar. Ett par gånger vankades det mat även mitt på dagen. Föräldrarnas ankomst bebådades i regel av den flygfärdiga ungen, som några minuter i förväg, skrikande och lockande, anlände till boet, där han deltog i systerns måltider. Så var det under de första dagarna av mitt vaktande vid boet. Sedan blev det allt knappare med utspisningen, så att det ena dagen drogs in på morgonmålet, den andra på kvällsvarden. Jag fick det bestämda intrycket, att hon-ungen led brist på föda, och att föräldrarna avsiktligt satte henne på svältkur för att förmå henne att lämna boet. Dagarna gingo. Augusti månad led mot sitt slut, och det hade redan blivit en smula höstligt i skogen på holmen. Björkarna fingo gula stänk i sina kronor, lingonen glödde allt rödare, och mesarna började draga omkring i flockar. Det hade omsider kommit något trött och övergivet i den unga örnhonans blick. Det var påtagligt, att hon led hunger. Ibland hördes gammelörnarnas skri utifrån Tistronskären eller Österviken, och den flygfärdiga brodern kom fortfarande då och då på ett kort besök. Men den senfödda satt alltjämt kvar på sin gren invid boet. -- Varför flyger hon ej? Varför söker hon icke upp de sina, där de jaga och fiska i de solbelysta vikarna och sunden? Varenda penna i de stora vingarna är ju utvuxen, hela den mörka fjäderdräkten faller så ordnad och putsad omkring henne, och den vit- och brunspräckliga stjärten har längesedan fått sin reglementerade längd och stadga. Skulle hon möjligen kunna lida av