Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gammel-Ante i vardagslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
något inre lyte, som gör det omöjligt för henne att
lämna boet? – Nej säkerligen icke!
Där jag satt i mitt gömsle under granen, kom
jag att tänka på vad den även hos oss så populäre
amerikanske författaren William J. Long berättar om
Nordamerikas vithövdade havsörn, en nära släkting
till vår Gammel-Ante, och särskilt om hans metod att
lära ungarna flyga.
Då den fullvuxna ungen icke på annat sätt kan förmås
att lämna nästet, kommer honan flygande och ger honom
med vingen en sittopp, så att han faller över bokanten
och måste taga till vingarna för att icke störta
i djupet. Men när han ser avgrunden och granarnas
spjutlika toppar under sig, blir han rädd, börjar
vackla på vingarna och tumlar hjälplös nedåt. Då
kommer honan som en avskjuten pil, kastar sig ned
under ungen, uppfångar honom på sin rygg och bär honom
genom luften, tills han återvunnit fattningen och kan
fortsätta på egna vingar. – Och författaren begagnar
tillfället att citera en av de gamla profeterna:
»Liksom en örn lockar ut sin avkomma till flykt och
svävar över sina ungar, tager dem och bär dem på sina
vingar, så ock Herran ...»
Ja, det där låter onekligen mycket vackert och
passar så bra för mister Long med hans lilla svaghet
för sensation och effektsökeri. Dock undrar jag
storligen om det i verkligheten brukar gå till på
det viset. Det strider allt för mycket mot vad jag
förut vet om de vilda varelsernas liv ute i naturen,
särskilt om deras sätt att behandla sina ungar.
Visserligen låter Long sina örnar häcka på en hög klippa med
ett bråddjup under sig, medan de här örnarna icke ha mer än
femton-sexton meter till marken – Men ändå! ...
Så kom den 26 augusti. – Jag har tecknat mig dagen
till minnes. – Tidigt på morgonen stod jag åter under
örnfuran vid Långkärret och såg örnungen som vanligt
sitta på sin gren. Jag visste, att hon icke fått
någon mat föregående kväll, och av hennes oroliga
blick trodde jag mig kunna sluta till, att det icke
heller vankats någon frukost.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
