något inre lyte, som gör det omöjligt för henne att lämna boet? -- Nej säkerligen icke! Där jag satt i mitt gömsle under granen, kom jag att tänka på vad den även hos oss så populäre amerikanske författaren William J. Long berättar om Nordamerikas vithövdade havsörn, en nära släkting till vår Gammel-Ante, och särskilt om hans metod att lära ungarna flyga. Då den fullvuxna ungen icke på annat sätt kan förmås att lämna nästet, kommer honan flygande och ger honom med vingen en sittopp, så att han faller över bokanten och måste taga till vingarna för att icke störta i djupet. Men när han ser avgrunden och granarnas spjutlika toppar under sig, blir han rädd, börjar vackla på vingarna och tumlar hjälplös nedåt. Då kommer honan som en avskjuten pil, kastar sig ned under ungen, uppfångar honom på sin rygg och bär honom genom luften, tills han återvunnit fattningen och kan fortsätta på egna vingar. -- Och författaren begagnar tillfället att citera en av de gamla profeterna: »Liksom en örn lockar ut sin avkomma till flykt och svävar över sina ungar, tager dem och bär dem på sina vingar, så ock Herran ...» Ja, det där låter onekligen mycket vackert och passar så bra för mister Long med hans lilla svaghet för sensation och effektsökeri. Dock undrar jag storligen om det i verkligheten brukar gå till på det viset. Det strider allt för mycket mot vad jag förut vet om de vilda varelsernas liv ute i naturen, särskilt om deras sätt att behandla sina ungar. Visserligen låter Long sina örnar häcka på en hög klippa med ett bråddjup under sig, medan de här örnarna icke ha mer än femton-sexton meter till marken -- Men ändå! ... Så kom den 26 augusti. -- Jag har tecknat mig dagen till minnes. -- Tidigt på morgonen stod jag åter under örnfuran vid Långkärret och såg örnungen som vanligt sitta på sin gren. Jag visste, att hon icke fått någon mat föregående kväll, och av hennes oroliga blick trodde jag mig kunna sluta till, att det icke heller vankats någon frukost.