Åter kryper jag in under min gran, och så börjar på nytt en lång, enformig väntan att någonting skall hända. Timmarna flyta sakta. Vid ettiden på middagen hör jag ett tag den andra ungen vissla i närheten, men han avlägsnar sig åter, utan att låta se sig. Då -- solen har länge sedan vandrat över till västra sidan om trädtopparna och klockan går på fyra -- höres åter ett skarpt »pu-i-i!» Ett lätt frasande av vingar, och hanungen sitter plötsligt på bokanten. Då blir det äntligen en smula liv i den senfödda. Med fläktande vingar hoppar hon ned i boet, där hon sätter sig bredvid brodern och med sträckt hals spejar utåt kärret. Åter höres suset av vingar, denna gång betydligt starkare än nyss. Det är gamla honan som kommer dängande med ett stort och blodigt byte i klorna. -- Ungarna börja pipa och väsa, i det de slita i bytet åt var sitt håll. Men det blir icke någon lång glädje för den hungriga hon-ungen. Knappt har hon fått riktigt tag i bytet, en präktig ungskrak, förrän modern åter rycker det till sig och flyger bort, följd av han-ungen. Den senfödda ser sig överraskad omkring. -- Det här var ändå väl skarpt! Att ha hungrat i över ett dygn och äntligen få slå klorna i en stor och läcker stek. Och så, då hon lyckats få hål på bukskinnet och känner lukten av det varma innanmätet slå emot sig -- ryckes alltsammans ifrån henne. Hon springer upp och makar sig skyndsamt ut på grenen. Det brinner en vild eld i hennes mörka ögon, och hon börjar ivrigt sträcka på halsen och lyfta på vingarna. »I-i-á, i-i-á!» ljuder på avstånd moderns manande lockrop. Där blir hon åter synlig över trädtopparna, fortfarande med skraken i klorna. Då hukar sig den senfödda ned och tar sats, hoppar ut från grenen och slår ut sina stora, mörka vingar. -- Och -- se luften, den starka, friska havsluften tar henne kärleksfullt i sin famn och bär henne bort över björkarnas och småtallarnas kronor. Väl äro vingslagen till en början litet tunga och osäkra. Men det går,