Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gammel-Ante i vardagslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Åter kryper jag in under min gran, och så börjar på
nytt en lång, enformig väntan att någonting skall
hända. Timmarna flyta sakta. Vid ettiden på middagen
hör jag ett tag den andra ungen vissla i närheten,
men han avlägsnar sig åter, utan att låta se sig.
Då – solen har länge sedan vandrat över till västra
sidan om trädtopparna och klockan går på fyra – höres
åter ett skarpt »pu-i-i!» Ett lätt frasande av vingar,
och hanungen sitter plötsligt på bokanten.
Då blir det äntligen en smula liv i den senfödda. Med
fläktande vingar hoppar hon ned i boet, där hon sätter
sig bredvid brodern och med sträckt hals spejar utåt
kärret.
Åter höres suset av vingar, denna gång betydligt starkare än
nyss. Det är gamla honan som kommer dängande med ett stort
och blodigt byte i klorna. – Ungarna börja pipa och väsa, i det de
slita i bytet åt var sitt håll.
Men det blir icke någon lång glädje för den hungriga
hon-ungen. Knappt har hon fått riktigt tag i bytet,
en präktig ungskrak, förrän modern åter rycker det
till sig och flyger bort, följd av han-ungen.
Den senfödda ser sig överraskad omkring. – Det här var ändå
väl skarpt! Att ha hungrat i över ett dygn och äntligen få slå
klorna i en stor och läcker stek. Och så, då hon lyckats få hål på
bukskinnet och känner lukten av det varma innanmätet slå emot
sig – ryckes alltsammans ifrån henne.
Hon springer upp och makar sig skyndsamt ut på
grenen. Det brinner en vild eld i hennes mörka ögon,
och hon börjar ivrigt sträcka på halsen och lyfta på
vingarna.
»I-i-á, i-i-á!» ljuder på avstånd moderns manande
lockrop. Där blir hon åter synlig över trädtopparna,
fortfarande med skraken i klorna.
Då hukar sig den senfödda ned och tar sats, hoppar ut från
grenen och slår ut sina stora, mörka vingar. – Och – se luften,
den starka, friska havsluften tar henne kärleksfullt i sin famn och
bär henne bort över björkarnas och småtallarnas kronor. Väl äro
vingslagen till en början litet tunga och osäkra. Men det går,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
