hade någon mat i nästet, blev den ena ungen orolig och kastade sig plötsligt ut från bokanten. Den första flygningen gick ungefär lika bra för honom som för den senfödda ungen på Ängsö några år tidigare. Då han hamnade på marken efter omkring hundra meters luftfärd, var Ungörnar på bokanten. han så uttröttad, eller kanske rättare så skrämd och förbryllad, att jag kunde gå fram till honom, där han satt hopkrupen, smeka honom över ryggen och lyfta på honom ett tag, utan att han på minsta sätt reagerade däremot. Han var påfallande mager och lätt, helt olik den välfödde gynnare, jag ett par veckor tidigare hälsat på uppe i boet. Alltså ett ytterligare stöd för riktigheten av min förmodan att örnungarna veckorna innan de skola lämna boet få underkasta sig en lämpligt avpassad svältkur, dels för att de skola börja längta ut från boet, dels kanske även för att de skola bliva lättare och sålunda mera bekväma för flykt. Vi lämnade den utflugna ungen åt sig själv en halvtimme eller