Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Släktingarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hamnen upp till tullförvaltarens villa, medförande
hela korgar med fågelägg av alla storlekar och
kulörer, rövade ur redena ute bland kobbar och skär.
Icke för att de tjänade några förmögenheter på sitt
äggsamlande – gubben Enebom var icke överdrivet
frikostig med betalningen – men då man ändå hade
ärende till Saltvik, skadade det ju icke att kila
upp till honom med de ägg, man händelsevis råkat
komma över. Var lyckan god och det fanns några mindre
vanliga ägg bland fångsten, kunde det hända att gubben
betalade en femtioöring eller mera utöver den vanliga
taxan. Varom icke blev det ändock alltid en liten
slant till en kaffekask eller ett par flaskor öl på
värdshuset.
Bland tullförvaltare Eneboms flitigaste skaffare voro
två ynglingar från Sundet, bröderna Axel och Karl-Olof
Ö. Det var pojkar med äkta skärkarlsblod i ådrorna,
djärva och oförvägna sällar, som icke trivdes lång
stund med att sitta inne i stugan utan, alltifrån
att de voro tillräckligt stora att sköta en båt,
tillbragte sin mesta tid med fiske och skytte ute i
skärgårdarna. Ingen kunde ha skarpare öga och större
tålamod än de, då det gällde att söka reda på fåglar
och fågelbon ute på holmarna. Av tullförvaltaren i
Saltvik hade de särskilt fått i uppdrag att hålla
noggrann utkik på örnarna och att hämta deras ägg,
när tiden härför kunde anses inne.
En gång – det är nu snart tjugufem år sedan – hände
någonting ovanligt med örnarna på Ängsö. Våren hade
kommit sällsynt tidigt det året, och redan i mitten
av mars sågos örnarna i färd med att reparera sitt bo
vid Långkärret. Då uppenbarade sig en vacker dag ett
främmande örnpar på holmen och öppnade fientligheter
mot de gamla bofasta.
Pojkarna Österman kunde vid första ögonkastet
konstatera, att de nykomna icke liknade de örnar,
man vanligen brukar se ute i skärgårdarna. De voro
mörkare till färgen, hade mindre vingar och ej så
rent vita stjärtar som gammelörnarna på Ängsö. Och
i stället för att fiska och slå efter skadskjutna
sjöfåglar, såsom andra örnar brukade göra, höllo
sig dessa för det mesta inne i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
