Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Släktingarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skogen, där de jagade harar och spredo död och
förskräckelse bland spelande orrar och tjädrar.
Nu skulle man hava trott, att det gamla örnparet,
som under årens lopp försvarat sina boträd och sina
jaktmarker mot så många inkräktare av sitt eget
släkte, snart skulle göra upp räkningen även med de
här nykomlingarna. Men så gick det ändå icke. När Axel
en dag var över till holmarna för att hugga några
granar till årämnen och tog vägen förbi örnfuran i
Långkärret, fann han till sin överraskning, att det
gamla örnparet denna gång dragit det kortare strået,
och att det var de främmande, mörka örnarna som tagit
nästet i besittning. Honan hade redan börjat ligga. Så
nu gällde det att passa på och hämta äggen vid första
lämpliga tillfälle.
Men hur det var kom det att dröja ett gott stycke in
i april, innan bröderna kommo sig för att sätta sitt
uppsåt i verket. Vintern hade då kommit tillbaka på
en fransysk visit, och det hade frusit blåis på sunden
och låg snö på holmarna, då de rodde ut till Ängsö.
På botten av båten bredvid den gamla lodbössan i
sälskinnshölster låg deras trogne vapendragare
»Tello», en långhårig, rödaktig hund av obestämbar
ras.
Ja, Tello var en skärgårdshund av rätta sorten som
nog kunde ha förtjänat sitt eget kapitel i denna
skildring. Han drev både hare och räv, var urstyv,
då det gällde att apportera skadskjuten sjöfågel,
och gav, sittande i båten, med osviklig säkerhet
tillkänna om någon utter händelsevis gått i land på de
skär och kobbar, man for förbi. Tjugu år ha förflutit
sedan han gick till de sällare jaktmarkerna, men ännu
i dag tala gubben Österman och hans söner icke utan
en viss rörelse om gamle Tello.
Allt nog, bröderna satte i land i Norrviken och inom
kort stodo de under örnfuran i Långkärret. Örnhonan
flög av boet, och Karl-Olof klättrade dit upp vig
som en ekorre.
Det låg mycket riktigt två ägg i redet. – Men så
underliga de sågo ut! Brunfläckiga, ungefär som
ormvråkägg och betydligt mindre än de örnägg, de
förut hade tagit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
