skogen, där de jagade harar och spredo död och förskräckelse bland spelande orrar och tjädrar. Nu skulle man hava trott, att det gamla örnparet, som under årens lopp försvarat sina boträd och sina jaktmarker mot så många inkräktare av sitt eget släkte, snart skulle göra upp räkningen även med de här nykomlingarna. Men så gick det ändå icke. När Axel en dag var över till holmarna för att hugga några granar till årämnen och tog vägen förbi örnfuran i Långkärret, fann han till sin överraskning, att det gamla örnparet denna gång dragit det kortare strået, och att det var de främmande, mörka örnarna som tagit nästet i besittning. Honan hade redan börjat ligga. Så nu gällde det att passa på och hämta äggen vid första lämpliga tillfälle. Men hur det var kom det att dröja ett gott stycke in i april, innan bröderna kommo sig för att sätta sitt uppsåt i verket. Vintern hade då kommit tillbaka på en fransysk visit, och det hade frusit blåis på sunden och låg snö på holmarna, då de rodde ut till Ängsö. På botten av båten bredvid den gamla lodbössan i sälskinnshölster låg deras trogne vapendragare »Tello», en långhårig, rödaktig hund av obestämbar ras. Ja, Tello var en skärgårdshund av rätta sorten som nog kunde ha förtjänat sitt eget kapitel i denna skildring. Han drev både hare och räv, var urstyv, då det gällde att apportera skadskjuten sjöfågel, och gav, sittande i båten, med osviklig säkerhet tillkänna om någon utter händelsevis gått i land på de skär och kobbar, man for förbi. Tjugu år ha förflutit sedan han gick till de sällare jaktmarkerna, men ännu i dag tala gubben Österman och hans söner icke utan en viss rörelse om gamle Tello. Allt nog, bröderna satte i land i Norrviken och inom kort stodo de under örnfuran i Långkärret. Örnhonan flög av boet, och Karl-Olof klättrade dit upp vig som en ekorre. Det låg mycket riktigt två ägg i redet. -- Men så underliga de sågo ut! Brunfläckiga, ungefär som ormvråkägg och betydligt mindre än de örnägg, de förut hade tagit.