Gammel-Ante: En bok om havsörnen och andra skärgårdens fåglar / Släktingarna (1923) Author: Thor Högdahl - Tema: Nature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

SLÄKTINGARNA.

DET var på den tiden tullförvaltare Enebom i Saltvik, förskräcklig i åminnelse, levde och regerade. Icke som skulle han hava varit så synnerligen farlig för dem, som på lediga stunder sysslade med smuggling eller med undanskaffande av vrakgods och strandfynd. Detta är möjligt. Jag vet i alla händelser ingenting därom. Men vad jag vet -- jag säger det här med risk att bliva beskylld för att fläcka död mans minne -- det är att han under de många år han hade sin verksamhet i Saltvik var ett gissel för allt vad fåglar heter runt omkring i skärgårdarna.

Den präktiga grågåsen, som förr i enstaka par häckade bland ljungmattorna på de yttre skären alltifrån det vackra

104

blomsterrika Gudungskär och ända ut till det stormomsusade Harg och det kala, flacka Blålöga, den sällsynta skräntärnan, av skärgårdsborna skränmås kallad, som slagit sig ned på den höga ensamma kobben ute i Österfjärden. -- Vart ha de tagit vägen? Och den lilla snabba viggen, som bodde kolonivis vid alla sävbäckar och kärrpölar på skären, varför har han blivit så sällsynt under de senaste decennierna? Varför söker man förgäves den skickliga flygkonstnären labben på de grund och småkobbar, som förr utgjorde hans hemvist och av vilka flera ännu bära hans namn? Och hur kom det sig att havsörnarna under tjugu års tid knappast en enda gång fingo tillfälle att kläcka sina ägg?

Den som sett de enebomska äggsamlingarna, som nu ligga och multna på en eller annan museivind, behöver icke grubbla över svaren på dessa frågor. Ty tullförvaltaren i Saltvik var en samlare, som förstod att driva sin affär i stort. Bland hans efterlämnade samlingar funnos exempelvis etthundrafemtio grågåsägg, ett femtiotal havsörnsägg och icke mindre än 1,026 ägg av vigg. Och ändå voro kanske dessa siffror en obetydlighet mot det antal fågelägg, den gamle publikanen under årens lopp lyckats avyttra till andra samlare och naturaliehandlare.

Men så hade han också haft många villiga hjälpare och fournissörer. Han hade låtit kungöra över hela skärgården, att han uppköpte alla fågelägg, som skärgårdsborna kunde föra till honom. Det var hans beräkning att det bland den stora massan måsägg och tärnägg, som på detta sätt råkade i hans händer, då och då skulle finnas ägg av mera sällsynta fågelarter.

Om någon av sommargästerna vid Saltvik, såsom ibland hände, gjorde honom förebråelser för hans radikala metod för fågellivets utplundrande, hade han ingenting annat att säga till sitt försvar än att, om icke han toge äggen för sina samlingar, så skulle skärgårdsborna göra pannkaka av dem. Och däri hade han nog på sätt och vis rätt.

Skärgårdsborna lyssnade villigt till den store samlarens locktoner, och sommargästerna vid Saltvik kunde under våren och försommaren så gott som dagligen se folk komma vandrande från

105

hamnen upp till tullförvaltarens villa, medförande hela korgar med fågelägg av alla storlekar och kulörer, rövade ur redena ute bland kobbar och skär.

Icke för att de tjänade några förmögenheter på sitt äggsamlande -- gubben Enebom var icke överdrivet frikostig med betalningen -- men då man ändå hade ärende till Saltvik, skadade det ju icke att kila upp till honom med de ägg, man händelsevis råkat komma över. Var lyckan god och det fanns några mindre vanliga ägg bland fångsten, kunde det hända att gubben betalade en femtioöring eller mera utöver den vanliga taxan. Varom icke blev det ändock alltid en liten slant till en kaffekask eller ett par flaskor öl på värdshuset.

Bland tullförvaltare Eneboms flitigaste skaffare voro två ynglingar från Sundet, bröderna Axel och Karl-Olof Ö. Det var pojkar med äkta skärkarlsblod i ådrorna, djärva och oförvägna sällar, som icke trivdes lång stund med att sitta inne i stugan utan, alltifrån att de voro tillräckligt stora att sköta en båt, tillbragte sin mesta tid med fiske och skytte ute i skärgårdarna. Ingen kunde ha skarpare öga och större tålamod än de, då det gällde att söka reda på fåglar och fågelbon ute på holmarna. Av tullförvaltaren i Saltvik hade de särskilt fått i uppdrag att hålla noggrann utkik på örnarna och att hämta deras ägg, när tiden härför kunde anses inne.

En gång -- det är nu snart tjugufem år sedan -- hände någonting ovanligt med örnarna på Ängsö. Våren hade kommit sällsynt tidigt det året, och redan i mitten av mars sågos örnarna i färd med att reparera sitt bo vid Långkärret. Då uppenbarade sig en vacker dag ett främmande örnpar på holmen och öppnade fientligheter mot de gamla bofasta.

Pojkarna Österman kunde vid första ögonkastet konstatera, att de nykomna icke liknade de örnar, man vanligen brukar se ute i skärgårdarna. De voro mörkare till färgen, hade mindre vingar och ej så rent vita stjärtar som gammelörnarna på Ängsö. Och i stället för att fiska och slå efter skadskjutna sjöfåglar, såsom andra örnar brukade göra, höllo sig dessa för det mesta inne i

106

skogen, där de jagade harar och spredo död och förskräckelse bland spelande orrar och tjädrar.

Nu skulle man hava trott, att det gamla örnparet, som under årens lopp försvarat sina boträd och sina jaktmarker mot så många inkräktare av sitt eget släkte, snart skulle göra upp räkningen även med de här nykomlingarna. Men så gick det ändå icke. När Axel en dag var över till holmarna för att hugga några granar till årämnen och tog vägen förbi örnfuran i Långkärret, fann han till sin överraskning, att det gamla örnparet denna gång dragit det kortare strået, och att det var de främmande, mörka örnarna som tagit nästet i besittning. Honan hade redan börjat ligga. Så nu gällde det att passa på och hämta äggen vid första lämpliga tillfälle.

Men hur det var kom det att dröja ett gott stycke in i april, innan bröderna kommo sig för att sätta sitt uppsåt i verket. Vintern hade då kommit tillbaka på en fransysk visit, och det hade frusit blåis på sunden och låg snö på holmarna, då de rodde ut till Ängsö.

På botten av båten bredvid den gamla lodbössan i sälskinnshölster låg deras trogne vapendragare »Tello», en långhårig, rödaktig hund av obestämbar ras.

Ja, Tello var en skärgårdshund av rätta sorten som nog kunde ha förtjänat sitt eget kapitel i denna skildring. Han drev både hare och räv, var urstyv, då det gällde att apportera skadskjuten sjöfågel, och gav, sittande i båten, med osviklig säkerhet tillkänna om någon utter händelsevis gått i land på de skär och kobbar, man for förbi. Tjugu år ha förflutit sedan han gick till de sällare jaktmarkerna, men ännu i dag tala gubben Österman och hans söner icke utan en viss rörelse om gamle Tello.

Allt nog, bröderna satte i land i Norrviken och inom kort stodo de under örnfuran i Långkärret. Örnhonan flög av boet, och Karl-Olof klättrade dit upp vig som en ekorre.

Det låg mycket riktigt två ägg i redet. -- Men så underliga de sågo ut! Brunfläckiga, ungefär som ormvråkägg och betydligt mindre än de örnägg, de förut hade tagit.

107

Karl-Olof tog upp äggen, ruskade på dem och höll dem till örat. -- Besynnerligt! Det var ju redan stora ungar i dem. De måtte ha lagts ovanligt tidigt. Minsann, såg det icke ut som om tullförvaltaren skulle bliva utan örnägg i år!

Som nu Karl-Olof hänger där med halva kroppen in över bokanten och funderar på om han skall taga med sig äggen eller icke, blir örnhonan åter synlig och börjar skriande kretsa över boet. Först i vida spiraler men sedan i allt trängre och trängre lovar, ända tills hon kommer så nära ynglingen i trädet, att denne tycker sig känna fläktandet av de väldiga vingarna och helt omedvetet hukar sig ned och tar betäckning av boet.

Axel, som står under trädet och ger akt på brodern, tycker, att det börjar se betänkligt ut för denne. -- Så närgångna har han aldrig förr sett några örnar, icke ens då de haft nykläckta ungar i boet. Och nästa gång örnhonan skjuter ned mot boträdet spänner han hanen på lodbössan, lägger den till ögat och låter skottet gå.

Säker kulskytt som han är, vet han nästan med sig, att han icke skall förfela målet. Följaktligen känner han ingen överraskning, då han ser den väldiga fågeln göra en överhalning i luften och taga mark några famnar ifrån boträdet. Där sitter den nu med blodet droppande från den avskjutna vingen och slungar vilda blickar mot skytten och hunden, som närma sig.

Utan minsta betänkande rusar den morske Tello på den fallna storfågeln men rullar i nästa ögonblick tjutande ett långt stycke utefter marken, träffad av ett väldigt slag av örnens osårade vinge. Axel skyndar till för att bistå sin fyrbente vän, men det bär sig icke bättre än att örnen hugger sina vassa klor i hans ena stövelskaft och sliter upp det ett långt stycke. Under tiden har även Karl-Olof hunnit till valplatsen, och bröderna börja tala om nödvändigheten att gå mera försiktigt och planmässigt tillväga vid sina försök att få död på den sårade örnen. Att Tello redan fått nog och med svansen mellan benen dragit sig ur den farliga leken behöver knappast sägas. -- En våldsam attack med grova trädgrenar som vapen leder icke till något resultat. Örnen blir endast en

108

smula vimmelkantig men fortsätter att med släpande vingar och resta fjädrar kliva omkring på den blodstänkta snön. Då springer en av bröderna bort till båten efter en tågända i akt och mening att med den söka strypa den stackars fågeln. Så sker också till sist. En rännsnara kastas kring örnhonans hals, och ena ändan av repet surras kring en trädstam, medan ynglingarna med förenade krafter draga i den andra.

En grym och ovärdig död för den härliga storfågeln! Må läsaren förskonas ifrån de närmare detaljerna i dramat. Låt det vara nog sagt, att bröderna Ö. ännu i dag med vedervilja och självförebråelse tala om denna sin bragd från pojkåren.

Först vid hemkomsten gåvo de sig tid att närmare undersöka sitt byte. -- Varken de själva eller någon annan där hemma i Sundet hade sett en sådan örn förr. Det märkvärdigaste voro fötterna, som ända ned till tårna voro beklädda liksom med strumpor av fjäder.

Örnkadavret hamnade i sinom tid på gödselhögen, sedan de besynnerliga fötterna, som man ville spara såsom minne, huggits av och kastats i ett hörn av sjöboden. Där hittades de många år senare och kommo sålunda att tjäna som bevis för att kungsörnen en gång funnit sådant behag i de skogiga hemholmarna med deras rikedom på hare och skogsfågel, att han i öppen strid med sin frände havsörnen fördrivit denne från hans gamla borg och slagit sig ned där.

Huruvida kungsörnshanen efter honans sorgliga ändalykt lyckades kläcka äggen och uppföda ungarna är väl tämligen ovisst. Dock tro sig bröderna Ö. av vissa omständigheter kunna sluta till att så verkligen varit förhållandet. Men vad som är säkert är att det gamla havsörnsparet följande år åter var i okvald besittning av sitt bo vid Långkärret och att deras ägg den gången blevo avhämtade i god tid och överlämnade till tullförvaltaren i Saltvik.