smula vimmelkantig men fortsätter att med släpande vingar och resta fjädrar kliva omkring på den blodstänkta snön. Då springer en av bröderna bort till båten efter en tågända i akt och mening att med den söka strypa den stackars fågeln. Så sker också till sist. En rännsnara kastas kring örnhonans hals, och ena ändan av repet surras kring en trädstam, medan ynglingarna med förenade krafter draga i den andra. En grym och ovärdig död för den härliga storfågeln! Må läsaren förskonas ifrån de närmare detaljerna i dramat. Låt det vara nog sagt, att bröderna Ö. ännu i dag med vedervilja och självförebråelse tala om denna sin bragd från pojkåren. Först vid hemkomsten gåvo de sig tid att närmare undersöka sitt byte. -- Varken de själva eller någon annan där hemma i Sundet hade sett en sådan örn förr. Det märkvärdigaste voro fötterna, som ända ned till tårna voro beklädda liksom med strumpor av fjäder. Örnkadavret hamnade i sinom tid på gödselhögen, sedan de besynnerliga fötterna, som man ville spara såsom minne, huggits av och kastats i ett hörn av sjöboden. Där hittades de många år senare och kommo sålunda att tjäna som bevis för att kungsörnen en gång funnit sådant behag i de skogiga hemholmarna med deras rikedom på hare och skogsfågel, att han i öppen strid med sin frände havsörnen fördrivit denne från hans gamla borg och slagit sig ned där. Huruvida kungsörnshanen efter honans sorgliga ändalykt lyckades kläcka äggen och uppföda ungarna är väl tämligen ovisst. Dock tro sig bröderna Ö. av vissa omständigheter kunna sluta till att så verkligen varit förhållandet. Men vad som är säkert är att det gamla havsörnsparet följande år åter var i okvald besittning av sitt bo vid Långkärret och att deras ägg den gången blevo avhämtade i god tid och överlämnade till tullförvaltaren i Saltvik.