Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fågelsträcket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rätt som det var, fick han se en eldröd fågel simma
omkring bland vettarna. Han hade icke lagt märke till
varifrån den kommit och hade icke hört då den fällde
på vattnet. – Nu hade Jan-Erik alltid tre muskedunder
liggande bredvid sig i skåren, en dubbelbössa och två
enkelbössor, samtliga mynningsladdare. Först ryckte
han till sig dubbelbössan. – Den där trollfågeln
skulle han väl snart göra av med! Det skulle gå som
att blåsa ut ett ljus. – Ett par dånande smällar,
och två försvarliga hagelskurar slungades ut över
vattnet. Men den röde bara ruskade på sig, och det
fastän han låg på ett knappt vetthåll från skåren.
- Det var väl självaste ...! Och Jan-Erik grep en
av enkelbössorna, lade stöd mot berget och sköt ånyo – men
med samma resultat. Till sist tog han sitt grova, långpipiga
muskedunder, som verkade mera kanon än bössa och som han
brukade ladda med en hel näve krut och lika mycket hemstöpta
hagel. Det small som ett bergskott, och vattenstänket
yrde högt kring vettarna. – Då kastade trollfågeln
huvudet bakut som en allgubbe och gav till ett läte,
så hemskt och olustigt, att Jan-Erik aldrig hört något
liknande under hela sitt långa skärkarlsliv. – Och
så flög den sin kos.
Jan-Erik svor en ramsa, medan han laddade om sina gevär.
- Tur i alla fall att han var ensam och icke hade någon av
pojkarna med sig! I annat fall hade han nog fått äta upp den
här historien för var gång det blev fråga om vettskytte. – Men
vänta bara! Han skulle nog taga skadan igen, när storfågeln
kom och fällde.
Och han behövde icke vänta länge. En väldig tropp ungejdrar
kom framstormande österifrån, kupade vingarna
och kastade sig ned på vattnet, så att svallet stod i
högan sky och hela raden av både åd- och svärtvettar
for över ända. Det var tvååriga hanar, »helsingar»,
som i sin grå och vitbrokiga dräkt snarast påminde
om stora bondankor, fjolårshanar, som bara hade
litet vitt på stjärten men i övrigt liknade ådor,
och ljusbruna ungådor, med stubbiga stjärtar och utan
vitt på vingarna. Jan-Erik väntade, tilldess fåglarna
»runno ihop» och han fick en klunga av tio-femton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
