Rätt som det var, fick han se en eldröd fågel simma omkring bland vettarna. Han hade icke lagt märke till varifrån den kommit och hade icke hört då den fällde på vattnet. -- Nu hade Jan-Erik alltid tre muskedunder liggande bredvid sig i skåren, en dubbelbössa och två enkelbössor, samtliga mynningsladdare. Först ryckte han till sig dubbelbössan. -- Den där trollfågeln skulle han väl snart göra av med! Det skulle gå som att blåsa ut ett ljus. -- Ett par dånande smällar, och två försvarliga hagelskurar slungades ut över vattnet. Men den röde bara ruskade på sig, och det fastän han låg på ett knappt vetthåll från skåren. - Det var väl självaste ...! Och Jan-Erik grep en av enkelbössorna, lade stöd mot berget och sköt ånyo -- men med samma resultat. Till sist tog han sitt grova, långpipiga muskedunder, som verkade mera kanon än bössa och som han brukade ladda med en hel näve krut och lika mycket hemstöpta hagel. Det small som ett bergskott, och vattenstänket yrde högt kring vettarna. -- Då kastade trollfågeln huvudet bakut som en allgubbe och gav till ett läte, så hemskt och olustigt, att Jan-Erik aldrig hört något liknande under hela sitt långa skärkarlsliv. -- Och så flög den sin kos. Jan-Erik svor en ramsa, medan han laddade om sina gevär. - Tur i alla fall att han var ensam och icke hade någon av pojkarna med sig! I annat fall hade han nog fått äta upp den här historien för var gång det blev fråga om vettskytte. -- Men vänta bara! Han skulle nog taga skadan igen, när storfågeln kom och fällde. Och han behövde icke vänta länge. En väldig tropp ungejdrar kom framstormande österifrån, kupade vingarna och kastade sig ned på vattnet, så att svallet stod i högan sky och hela raden av både åd- och svärtvettar for över ända. Det var tvååriga hanar, »helsingar», som i sin grå och vitbrokiga dräkt snarast påminde om stora bondankor, fjolårshanar, som bara hade litet vitt på stjärten men i övrigt liknade ådor, och ljusbruna ungådor, med stubbiga stjärtar och utan vitt på vingarna. Jan-Erik väntade, tilldess fåglarna »runno ihop» och han fick en klunga av tio-femton