som om de ännu överlämnade sig åt nattvilan. -- »Gock, gock, kock!» lockar det ivrigt från udden. Åden hejdar sig i flykten, bromsar med vingarna, så att de stå böjda som kupiga fallskärmar och tar vattnet likt ett hamnande hydroplan. Även gudungen kastar sig utan betänkande ned, så att en glittrande kaskad av små vattenpärlor rulla fram över den vita fjäderdräkten. Han simmar fram mot sina förmenta stamförvanter och vill hälsa hanarna med ett utmanande »a-o». -- Men vad nu! De se så besynnerligt stela och livlösa ut, där de ligga och guppa i dyningen, att gudungen känner sig illa till mods och vänder dem ryggen för att simma utåt sjön. -- Då kommer en bländande eldblixt och en knall från bergsskrevan på udden ... Den stolta fågelns huvud sjunker ned mot bröstet, en darrning far genom den vitglänsande fjäderskruden, och några lösryckta dun gunga bort med vågen ... Åden har förskräckt tagit till vingarna och undgår på så sätt det skott, som varit ägnat åt henne. Mannen på stranden lämnar sin skjutskåre, stiger i båten, som gömts bakom närmaste udde, och ror ut och hämtar upp den skjutna gudungen. -- -- -- Nu blossar morgonrodnaden upp likt en på vattnet vilande praktfull, purpurfärgad blomma, som hastigt öppnar sina kronblad. De små strömolnen på österhimlen brinna som eld, och dyningarnas ryggar få en allt starkare orangefärg med dragning åt rostbrunt. -- -- -- Dagsljuset växer och växer. Snart lyser hela östra himlahalvan klargul som ett knipöga, medan den dunkelblå västerhimlen med sin bleknande måne övergjutes av en allt starkare rödviolett återglans. Då höras fjärran ifrån några vemodigt klingande, mångstämmigt upprepade toner. »Ang-ang, ang-ang!» ljuder det närmare och närmare. -- Svanesången! En tropp på några och tjugu svanar komma i snöplogsformation tågande mot nordost på ringa höjd över skäret. De väldiga fågelkropparna med de nästan vidunderligt långa, käppraka