Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fågelsträcket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som om de ännu överlämnade sig åt nattvilan. – »Gock,
gock, kock!» lockar det ivrigt från udden.
Åden hejdar sig i flykten, bromsar med vingarna,
så att de stå böjda som kupiga fallskärmar och tar
vattnet likt ett hamnande hydroplan. Även gudungen
kastar sig utan betänkande ned, så att en glittrande
kaskad av små vattenpärlor rulla fram över den vita
fjäderdräkten.
Han simmar fram mot sina förmenta stamförvanter och
vill hälsa hanarna med ett utmanande »a-o». – Men vad
nu! De se så besynnerligt stela och livlösa ut, där
de ligga och guppa i dyningen, att gudungen känner
sig illa till mods och vänder dem ryggen för att
simma utåt sjön. – Då kommer en bländande eldblixt
och en knall från bergsskrevan på udden ... Den
stolta fågelns huvud sjunker ned mot bröstet, en
darrning far genom den vitglänsande fjäderskruden,
och några lösryckta dun gunga bort med vågen ...
Åden har förskräckt tagit till vingarna och undgår
på så sätt det skott, som varit ägnat åt henne.
Mannen på stranden lämnar sin skjutskåre, stiger i
båten, som gömts bakom närmaste udde, och ror ut och
hämtar upp den skjutna gudungen. – – –
Nu blossar morgonrodnaden upp likt en på vattnet vilande
praktfull, purpurfärgad blomma, som hastigt öppnar sina kronblad.
De små strömolnen på österhimlen brinna som eld, och dyningarnas
ryggar få en allt starkare orangefärg med dragning
åt rostbrunt. – – – Dagsljuset växer och växer. Snart lyser
hela östra himlahalvan klargul som ett knipöga, medan den dunkelblå
västerhimlen med sin bleknande måne övergjutes av en allt
starkare rödviolett återglans.
Då höras fjärran ifrån några vemodigt klingande,
mångstämmigt upprepade toner. »Ang-ang, ang-ang!»
ljuder det närmare och närmare. – Svanesången!
En tropp på några och tjugu svanar komma i snöplogsformation
tågande mot nordost på ringa höjd över skäret. De väldiga
fågelkropparna med de nästan vidunderligt långa, käppraka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
