kobbe och sällan sätter sin fot på hemlandets strand, så länge det finns öppet vatten. Inne i norra hamnviken ligger hans lilla jolle, lastad med så gott som allt vad han äger av denna världens goda. En hösäck och några gamla rockar och täcken utgöra hela hans sängkammarlyx. Köksattiraljen består av kastrull och kaffepanna, en bleckflaska och en gammal sjömanstornister till förvaring av matvaror. En Huskvarnabössa och ett blåmålat skrin med skjutgrejor samt yxa och tälgkniv, ett par metspön med revar och några slitna abborrnät fullborda utrustningen. Med en gammal säcktrasa till segel färdas han snart sagt i vilket väder som helst ända ut till Storskärgården och Alskär, om det skulle knipa. I kallt och regnigt väder logerar han i någon gammal fiskebod ute bland skären eller i en riskoja, som han bygger åt sig på någon av hemholmarna, men är det varmt och vackert, sover han ljuvligen i sin båt, vaggad till sömns av kvällsbrisens kluckande dyning. Då och då skjuter han sig ett kok sjöfågel eller fiskar några abborrar eller en gädda, som han steker i askmörjan efter lägerelden. Om våren och försommaren hålla trut och mås honom med färska ägg, och när högsommaren kommer, kalasar han kungligt på ängarnas smultron, granskogarnas blåbär, bergklintarnas hallon och myrarnas hjortron. Så flackar han omkring, njutande av luft och vind och böljelek och av allt det härliga, skärgårdsnaturen har att bjuda i sol och regn, i stiltje och storm. Att ligga och kika på fåglarna och utforska deras vanor och hemligheter, och att se hur det växer och blommar där ute bland skären det är hans liv. Och dessemellan kryper han in i sitt skal, eller rättare under sina gamla täcken, vilar, sover och drömmer. Att taga vara på och njuta riktigt intensivt av de solskensstunder, livet har att bjuda, men sova bort ruskdagarna och förtretligheterna det är kärnan i hans levnadsvishet. Det är icke med honom som med Ante-gubben i Storskärgården, vars genom generationer nedärvda skärkarlsblod för varje vår