| 127 |
UPPE på den höga bergknuven öster på Ådskär sitter en ensam man hopkrupen under en klint. Så länge vårnattens violetta skymning ännu låg tät över vatten och kobbar, smälte han helt ihop med gråberget, men nu sedan solen gått upp, skulle ett vant öga nog kunna upptäcka honom ett gott stycke utifrån sjön, trots att han sitter orörlig som en bildstod. Den lilla seniga gestalten är iförd storväst och sjömansbyxor av blå boy. Under skärmmössan lyser ett par mörka, skarpskurna ögon fram ur ett ansikte, svartbrunt som en morians, brynt av den skarpa, etsande vårsolen och svärtat av torrvedsröken från kaffeelden.
Det är vännen Majgren, filosofen Alexander Majgren, skärens eremit, havsbandets flygande holländare -- han som likt en sträckande sjöfågel far omkring från skär till skär, från kobbe till
| 128 |
Inne i norra hamnviken ligger hans lilla jolle, lastad med så gott som allt vad han äger av denna världens goda. En hösäck och några gamla rockar och täcken utgöra hela hans sängkammarlyx. Köksattiraljen består av kastrull och kaffepanna, en bleckflaska och en gammal sjömanstornister till förvaring av matvaror. En Huskvarnabössa och ett blåmålat skrin med skjutgrejor samt yxa och tälgkniv, ett par metspön med revar och några slitna abborrnät fullborda utrustningen.
Med en gammal säcktrasa till segel färdas han snart sagt i vilket väder som helst ända ut till Storskärgården och Alskär, om det skulle knipa.
I kallt och regnigt väder logerar han i någon gammal fiskebod ute bland skären eller i en riskoja, som han bygger åt sig på någon av hemholmarna, men är det varmt och vackert, sover han ljuvligen i sin båt, vaggad till sömns av kvällsbrisens kluckande dyning. Då och då skjuter han sig ett kok sjöfågel eller fiskar några abborrar eller en gädda, som han steker i askmörjan efter lägerelden. Om våren och försommaren hålla trut och mås honom med färska ägg, och när högsommaren kommer, kalasar han kungligt på ängarnas smultron, granskogarnas blåbär, bergklintarnas hallon och myrarnas hjortron.
Så flackar han omkring, njutande av luft och vind och böljelek och av allt det härliga, skärgårdsnaturen har att bjuda i sol och regn, i stiltje och storm. Att ligga och kika på fåglarna och utforska deras vanor och hemligheter, och att se hur det växer och blommar där ute bland skären det är hans liv.
Och dessemellan kryper han in i sitt skal, eller rättare under sina gamla täcken, vilar, sover och drömmer. Att taga vara på och njuta riktigt intensivt av de solskensstunder, livet har att bjuda, men sova bort ruskdagarna och förtretligheterna det är kärnan i hans levnadsvishet.
Det är icke med honom som med Ante-gubben i Storskärgården, vars genom generationer nedärvda skärkarlsblod för varje vår
| 129 |
Under sin ständiga odyssé har även han ett Scylla och Charybdis att undvika, och det är människorna och deras ständiga arbetsjäkt. -- Endast när det börjar bli tomt i brödpåsen eller kaffedosan, vänder han stäven mot hemlandet för att kila upp till handelsboden ett tag. Och så ibland när ensamheten plötsligt blir honom outhärdlig, och han måste i land för att icke glömma bort att tala. Liksom alla ensittare, då de komma tillsammans med andra människor, blir han vid sådana tillfällen mer än skäligt talför och meddelsam. Då kan han ibland berätta om sina märkliga äventyr i främmande länder under ungdomsårens långfärder till sjös och om alla sina upplevelser bland skären under årets alla tider och dygnets olika timmar. Och när han berättar, gör han det så, att alla med eller mot sin vilja måste höra på -- talar med en viss självkänsla och överlägsenhet i tonen, men för övrigt väl och visliga såsom det höves en filosof.
Men eljes vill han helst vara i fred, och då en båt närmar sig det skär, där han för tillfället slagit ned sina bopålar, får man vanligen se honom likt en skygg fågel taga till vingarna eller rättare sätta till segel, långt innan den besökande hunnit i land.
För tusan, det kunde ju hända, att det var någon som ville ha honom med ut på slåtterarbete eller skötläggning! -- Nå ja, nog för att han kan arbeta, om han vill! Det har nog folket där borta i byarna reda på. -- Men just i dag, i detta härliga väder, när himlen är så klar och sjön så blå. Nej, det passar honom verkligen icke! Sommaren är så kort, och han vill njuta av den, så länge den varar. Tids nog kommer vintern, då han får sitta och kura
| 130 |
Varför skulle han arbeta mer än nödigt? Skulle han kanske börja spara och lägga på hög? -- Vem skulle väl ha gott av det? Han är ju ungkarl och speleman, som det heter, och har icke en levande själ som han behöver tänka på eller draga försorg om.
Folk förgruvar sig naturligtvis över honom och säger, att han icke bär sig klokt åt som ligger ute på det där sättet, att han är en djävul mot sin egen kropp, och att det kommer att taga en ände med förskräckelse, då han blir gammal och orkeslös. -- Men sådant bara skrattar han åt.
I dag har det varit en dag efter hans sinne, en riktig klang- och jubeldag! En vårluft, stark och upplivande som vinet, han mindes från sin ungdoms långresor nere i Medelhavet ... Ett par hastigt övergående snöbyar strax efter soluppgången, men därefter uppklarnande himmel och en lagom stark bris, som satte fart på fågelsträcket. Och nu den ljuvligt smekande solvärmen i lä av klinten!
Alexander har setat där hela morgonen, eller rättare sagt halva natten och hela morgonen. Klockan hade icke slagit tolv, då han vaknade i den gamla lavbelupna boden på Skötkobben, gjorde upp eld och satte på kaffe. -- Necken men inte han månde ligga och sova en sådan natt! -- Så hade han trevat sig fram mellan de stora blocken på stranden, skjutit ut båten och satt kurs på Ådskär, rakt emot månstrimman.
Han var tidigare ute än både skyttar och sträckfåglar. Det var han som skrämt gässen från grundet vid Österudden. Och sedan han väl kommit i land på skäret och krupit ihop under bergklinten, hade han sett och hört allt som tilldragit sig på fjärden och kobbarna runt omkring.
| 131 |
Själv har han längesedan tröttnat på att sitta med vettar. Det kan passa för pojkar och herrjägare men icke för honom. Nej, vill han ha sig en fågel, behöver han endast gå till stranden, krypa ned i en bergskreva och vifta med sin halsduk, så kommer genast en nyfiken allgubbe eller allkäring simmande i skotthåll. Eller också kan han krypa inom håll för en gudunge, där den ligger och oar invid land eller för skraken, som sitter uppkrupen på grundet, vaktande sin hona. Det är annat till spänning med sådan jakt än att sitta i skåren och skjuta till måls på fåglar, som komma flygande rakt i gapet på en. Förresten brukar han göra som havsörnen och i första hand nöja sig med de fåglar, som skadskjutna komma drivande för vind och våg.
Men hör nu på vad han sett och upplevat från sin utkiksplats uppe på knuven. -- Jo, först satt han och följde grisslornas lekande flykt över det skymningsdunkla vattnet. Om en stund varskodde han den första gudungen, där den blev synlig som en vit gnista ute på fjärdens violettblåa vidder, och så började den ena ådfågelstroppen efter den andra sträcka utifrån havet. Den stora svanflocken styrde fram över Ådskärsknuven på så ringa höjd, att ljudet av vingslagen stod som ett mäktigt brus omkring honom och han tydligt kunde skilja de gamla snövita svanarna från de gråskimliga ungfåglarna. Och när han vände sig om och försiktigt sträckte huvudet över klinten, hade han några få meter framför sig den granna orrtuppen, som sprang omkring på berget, släpande med vingarna, slog upp lyrstjärten med den vitglänsande undergumpen, blåste ut ett hest »karrah!» hoppade högt i luften och lät sitt porlande spel ljuda över skäret.
Alexander räknade skotten från sjöfågelskyttarnas gevär. Vilka som sutto i de olika skårarna hade han snart tämligen klart för sig. Några av dem hade han känt igen bara på årtagen, då de kommit roende i mörkret på väg till vettställena.
Det var ett förskräckligt skjutande, särskilt från Stångskäret, där Anton på Grundet satt med några stadsherrar. Man sköt och brassade på rakt som minister Jona, när han var som värst i tagen.
Pass på! Där kommer ett ejderpar och fäller hos
| 132 |
Och nu! Nu få de sig ett riktigt fäll borta vid Stångskäret. Det är då mer än man kan unna dem ... Tio - tolv - sexton ejderfåglar i samma tropp!
Det brakar lös en förskräcklig salva. Men hur de skjuta till vägs, det vete Necken. Ty då troppen lyfter och far i väg utåt fjärden, räknar Alexander med en viss tillfredsställelse fortfarande sexton fåglar.
Men först sedan snöbyarna ruskat ned och allfågeltropparna komma instormande, blir det riktigt liv i spelet. -- »A-aula-a-a-aula!» -- Å, vilken musik! Skotten knalla i norr och söder, i öster och väster. Särskilt från Saltvikshållet, där ljuset från Blåskärs fyr ännu blinkar svagt genom det vikande töcknet, höres en jämn och ihållande skytteeld.
Alexander har en gammal kasserad sälkikare bredvid sig på berget, och då han får se någonting långt borta, som han icke riktigt kan urskilja, eller det är någonting särskilt som väcker hans intresse, tar han försiktigt upp tuben och lägger stöd mot knäet.
Ibland är det några mörka fåglar, som under låg flykt sträcka långt ute till havs. -- Ja, visst! Sjöorrar! -- Ibland är det en flock grågäss som gungar fram genom luften någonstädes ute vid Svartkobbarna.
Alexander roar sig en stund med att räkna lommarna, som sträcka förbi. Men det är ett otacksamt göra. Ty lommarna äro i dag otaliga som vågorna på fjärden.
Hans mun drar sig till ett leende under den mörka, borstiga mustaschen. -- Det kommer en stor allfågeltropp styrande rakt på Karl-Olofs skåre vid Österudden. Det är långstjärtade allgubbar och några stubbstjärtade ungallar och allkäringar. Sjungande och knarpande, kasta de sig ned mitt ibland vettarna, som slås över ända den ena efter den andra. -- Men intet skott faller. -- Sannerligen, har icke Karl-Olof setat och slumrat till i skåren. Ja, det har han!
| 133 |
Då äntligen kommer det ett par rungande smällar från skjutskåren i bergskrevan. Allfåglarna lyfta och göra en lov utåt sjön men återvända för att ånyo störta sig i fördärvet. Ett par skott till, och så tyckas de äntligen ha fått nog av äventyret. -- »Ja, kaller, ja kaller!» hörs Karl-Olof locka allt ivrigare. Men det hjälper ej. Fåglarna tyckas icke ha någon lust att fälla för tredje gången. -- -- --
Solen börjar gassa riktigt varmt. Det känns så skönt genom storvästen! Alexander sträcker vällustigt ut sig på rygg och låter blicken irra omkring bland vårliga skyar, där en liten stenfalk, som ser sig om efter boplats på skäret, står stilla på fladdrande vingar.
Ett par nyligen anlända strandskator vissla ute på grundet, skärpiplärkan kvittrar, och en sädesärla kommer trippande utmed bergkanten, där hon får ögonen på några små flygfän, som väckts till liv av solgasset mot hällen.
Ejdrarna ha slutat sträcka, och all fågeltropparna börja under fortsatt sång samla sig ute på fjärden. Endast lomsträcket är ännu i full gång.
De flesta av sjöfågelskyttarna ha längesedan tagit upp sina vettar och farit hem.
Allfågelkören växer i styrka. »A-aula-a-a-aula» jodlas det månghundrastämmigt i stigande och fallande tongångar. Alexander måste upp på klinten och betrakta sångarna genom kikaren. -- Mörka halsar, vitglänsande ryggar och långa spetsstjärtar burna i mjuk båge uppåt, höja sig och försvinna bland vågglittret. Det är som en enda stor levande flotte av fåglar. Många hundra, ja, kanske tusen stycken! -- Och när så flocken delar på sig och ett par hundra fåglar samtidigt taga till vingarna, är det som om den lugna fjärden rördes upp av en plötsligt framrusande cyklon.
Alexander står i begrepp att åter sträcka ut sig på hällen, då han får ögonen på någonting vitt ute på grundslangorna på norra udden. -- Är det en vitfågel, eller bara en kringfarande skumtapp, eller ...? -- Han tar till kikaren. -- Jo, han tyckte väl
| 134 |
Alexander hasar sig utför berget och går ned till båten, där han tager fram sin gamla Huskvarna-bössa, som han laddar. Så drar han av sig stövlarna och tassar ljudlöst i väg utåt udden. Kommen ett stycke, lägger han sig platt ned på berget och börjar krypa, tagande skydd av hällar och stenar. -- Man kan aldrig vara nog försiktig. En ejder är ett under av vaksamhet, han må vara hur svårt skadskjuten som helst. -- Nu känner han på sig, att han är inom håll, lyfter huvudet och börjar helt varsamt maka fram bössmynningen över berget.
Men ejderhanen, som nyss låg där halvdöd och blodig med huvudet neddraget mellan vingarna, har av en eller annan anledning anat oråd och rusar upp och ut i sjön, där han börjar simma och göra försök att dyka. -- Där är huvudet åter uppe över vattnet, och Alexander skall just taga korn och skjuta, då han hör ett tungt frasande bakom sig och får se någonting liknande en stor, mörk fäll svepa fram över huvudet på sig.
Det är en havsörn, som skjuter fart utåt vattnet och slår klorna i ejdergubben, innan denne hinner dyka för andra gången.
Alexander har örnen på kornet och skulle ledigt kunna sända honom hela hagelsvärmen i kroppen, där han med kraftiga vingslag far i väg med ejdern dinglande under sig. -- Men varför skulle han göra det? Skulle han ondgöra sig på en fågel! Hade inte Gammel-Ante lika god rätt till ejdern som han själv?
Men det var tusan så närgången han var i dag, den kanaljen! -- Alexander hade känt de stora vingarna fläkta om öronen på sig. Tur att det icke gick för honom som för gubben Söderman, som en gång satt vid Österviken på Ängsön och lagade en gäddkasse, då Gammel-Ante kom farande och slet sälskinnsmössan från huvudet på honom och flög bort med den, antagligen i tro att han slagit klorna i en sälrok eller något annat djur. -- Ty Gammel-Ante kan misstaga sig ibland han också, trots sina skarpa sinnen.
| 135 |
-- Nej, inte vill han örnen något ont! ... Gå på du, gosse, säger han, gå på du bara! Ännu finns det fågel i skärgården, så att det räcker till för oss båda ...
Och så sätter han sig att se efter den mörka fågelsilhuetten, som
hastigt avlägsnar sig och slutligen försvinner väster ut över de
skogklädda holmarna.
