vännen Sebulonsson med jaktsällskap på väg ut till Storskärgården, där han varit så gott som ensam herre, alltsedan den bofasta fiskarebefolkningen för omkring tjugufem år sedan uppgav striden mot storm och vågor där ute i havsbandet och drog sig tillbaka till det tryggare och bekvämare »hemlandet». Det var tre hushåll, inalles omkring tjugu själar, som då, någon gång på 1890-talet, lämnade Storskärgården, sina fäders karga, stormomsusande hem. Endast gamle Ante Ö. den siste skärkarlen, havsörnens namne, stannade kvar med sin gumma. Och där håller han ännu i dag, fastän 90-årig, ensam ut -- gumman dog för omkring 10 år sedan -- från första dagarna av april och till och med Andersmässa, den sista november, då han firar namnsdag där ute i sin kära skärgård för att dagen därpå, vädret må vara aldrig så hårt och blåsa från vilket håll som helst, sätta till segel med kurs på »hemlandet». Ja, där går han och »tomtar» i sina sälskinnssockor, plockar och rensar med beundransvärt tålamod sitt ejderdun, lägger sina nät och revar, saltar sik och torsk för vinterbehov, skjuter sig då och då ett kok fågel och är för övrigt så nöjd med tillvaron som en människa någonsin kan vara. Skulle tiden ibland under fulvädersdagar bli honom för lång, sätter han brillorna på näsan och slår på fadrens vis upp sin bibel eller också sjunger han, sjunger med ännu väldig kyrksångarestämma, så att det hörs långt ut på sjön, och man skulle kunna tro, att det vore själva Necken som kvad, om icke de traditionella harposlagen saknades. Men trots sitt ensittareliv blir han aldrig så glad som då han får besök. Och sådana får han ofta, ty alla, såväl skärgårdsbor som sommargäster och seglare, som befara det s. k. norra kortet av Stockholms skärgård, försumma icke gärna att söka sig in genom det smala, slingrande hamninloppet vid Korpharsbranten för att hälsa på gamle »farbror Ö», som de lärt värdera för hans många goda skärkarlsegenskaper och för hans ända in i ålderns sena höst bevarade livlighet och friska humör. -- -- -- -- -- -- -- Då »Sebulon» med jaktsällskap kommer ut till Storskärgården, blir det emellertid åter liv och munterhet i de halvt nedrasade