Gammel-Ante: En bok om havsörnen och andra skärgårdens fåglar / I Storskärgården (1923) Author: Thor Högdahl - Tema: Nature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

I STORSKÄRGÅRDEN.

NÅGON gång på vårsidan, då ni sitter vid edert morgonkaffe och öppnar eder huvudstadstidning, händer det kanske, att ni får ögonen på en fetstilsannons av ungefär följande lydelse:

För jägare och naturvänner att beakta! Sjöfågelskärgård till salu. En skärgård, omfattande ett 30-tal öar, skär och kobbar om sammanlagt c:a 1,000 tunnlands ytinnehåll, belägen ute i havsbandet, omkring fem timmars ångbåtsresa från Stockholm, utbjudes härmed till hugade spekulanter. I skärgården, som erbjuder en osedvanlig givande jakt och dito fiske, häcka följande sjöfågelarter: (Här följer en längre uppräkning, omfattande de flesta av våra skärgårdsfåglar, från fisktärnan till grågåsen.) Priset på hela skärgården, inklusive jakt- och fiskerätten är endast 00,000 kr. Närmare upplysningar på tel. Riks 0000.

Annonsen går igen år efter år med ungefär samma avfattning, endast med den lilla skillnaden att priset, som för några år sedan var 1,000 kr., efter penningvärdets våldsamma fall så småningom höjts till 60,000.

Läser ni en dylik annons, säger jag, kan ni vara livligt övertygad om att den annonserande icke är någon annan än grosshandlare Sebulonsson, såsom affärsman en värdig telning av

137

Israels världsbehärskande stam och därtill i likhet med sin stamfader Esau en väldig jägare inför Herranom. Ty om också rösten, som svarar eder på det angivna telefonnumret, skulle vara Jakobs, så äro icke desto mindre händerna Esaus. Eller med andra ord: Grosshandlare Sebulonsson begagnar sig vid dylika tillfällen helst av affärsombud.

Vad nu den salubjudna skärgården angår så tror jag mig knappast förråda någon hemlighet, då jag talar om att det är Svartkobbarna, en liten samling kala småskär, kobbar och grund, trekvarts mil nordost om »hemlandet» som åsyftas i annonsen. Den angivna arealen, 1,000 tunland, tyckes visserligen vid ett ytligt bedömande icke stämma så alldeles väl med Svartkobbarnas, i det att dessa små, vitt spridda havsklippor tillsamman knappast torde uppgå till mer än en tiondel av nämnda ytmått. Men de misstankar om någon s. k. affärsbluff man möjligen skulle kunna hysa bliva genast skingrade och man ger herr Sebulonsson obetingat rätt, då man får veta, att han vid arealberäkningen medtagit icke blott själva bergkobbarna utan hela vattenområdet mellan och omkring dem, 300 meter från land räknat.

Och vad priset beträffar så kommer herr Sebulonsson att göra en lysande affär, vare sig han får 1,000 eller 60,000 kr. för kobbarna. Ty ni må veta, att han var med och tog för sig redan på den tiden, då skärgårdsborna brukade slumpa bort hela skärgårdar för några få fattiga riksdaler -- säljande sin härliga förstfödslorätt för en grynvälling, alldeles som herr Sebulonssons stamfader lär hava gjort en gång i tiden.

Jag sade nyss, att vännen Sebulonsson är en väldig jägare inför Herranom, och när allt kommer omkring, torde han kunna upptaga tävlan med själva minister Jona, då det blir fråga om vem som under senare tider gjort slut på de flesta hararna, ejdrarna och allfåglarna ute i Stockholms skärgård.

I början av april, när de stora ejder- och allfågelsträcken draga förbi Storskärgården och »isåden» börjar gå i land, får man en vacker dag se en bogserbåt med en lång rad av mindre farkoster på släp komma stävande över hemfjärden österut. Det är

138

vännen Sebulonsson med jaktsällskap på väg ut till Storskärgården, där han varit så gott som ensam herre, alltsedan den bofasta fiskarebefolkningen för omkring tjugufem år sedan uppgav striden mot storm och vågor där ute i havsbandet och drog sig tillbaka till det tryggare och bekvämare »hemlandet». Det var tre hushåll, inalles omkring tjugu själar, som då, någon gång på 1890-talet, lämnade Storskärgården, sina fäders karga, stormomsusande hem. Endast gamle Ante Ö. den siste skärkarlen, havsörnens namne, stannade kvar med sin gumma. Och där håller han ännu i dag, fastän 90-årig, ensam ut -- gumman dog för omkring 10 år sedan -- från första dagarna av april och till och med Andersmässa, den sista november, då han firar namnsdag där ute i sin kära skärgård för att dagen därpå, vädret må vara aldrig så hårt och blåsa från vilket håll som helst, sätta till segel med kurs på »hemlandet».

Ja, där går han och »tomtar» i sina sälskinnssockor, plockar och rensar med beundransvärt tålamod sitt ejderdun, lägger sina nät och revar, saltar sik och torsk för vinterbehov, skjuter sig då och då ett kok fågel och är för övrigt så nöjd med tillvaron som en människa någonsin kan vara. Skulle tiden ibland under fulvädersdagar bli honom för lång, sätter han brillorna på näsan och slår på fadrens vis upp sin bibel eller också sjunger han, sjunger med ännu väldig kyrksångarestämma, så att det hörs långt ut på sjön, och man skulle kunna tro, att det vore själva Necken som kvad, om icke de traditionella harposlagen saknades. Men trots sitt ensittareliv blir han aldrig så glad som då han får besök. Och sådana får han ofta, ty alla, såväl skärgårdsbor som sommargäster och seglare, som befara det s. k. norra kortet av Stockholms skärgård, försumma icke gärna att söka sig in genom det smala, slingrande hamninloppet vid Korpharsbranten för att hälsa på gamle »farbror Ö», som de lärt värdera för hans många goda skärkarlsegenskaper och för hans ända in i ålderns sena höst bevarade livlighet och friska humör. -- -- -- -- -- -- --

Då »Sebulon» med jaktsällskap kommer ut till Storskärgården, blir det emellertid åter liv och munterhet i de halvt nedrasade

139

ödestugorna på hemskäret. Man stoppar igen de utslagna fönsterrutorna med säcktrasor så gott sig göra låter, bänkar sig vid de gamla skröpliga och halta fällborden och bäddar syskonbädd på de svartnade, murknade och knarrande golven.

Naturligtvis utgöres sällskapet av idel gentlemannajägare, som hava mycket höga tankar om sig själva som jägare och jaktvårdare. Men det oaktat och trots att jaktherren själv -- det måste sägas till hans beröm -- utfärdat stränga order om att endast hanar av ejder få skjutas, händer det blott allt för ofta att skyttarna i sin jaktiver och under inverkan av ja, -- låt oss säga den starka vårluften -- i hastigheten taga en äggstinn värpåd för en gudunge. Och kommer där en sträckande sångsvan eller någon annan stor eller sällsynt fågel, så är det alls icke säkert att han kommer helskinnad förbi skjutskårarna. Ty under vårjakterna i Storskärgården gäller det först och främst att roa sig riktigt grundligt och skjuta och smälla på, så länge handen orkar hålla i geväret och pekfingret böja sig om trycket. De bålde jägarna äro naturligtvis angelägna om att få anteckna så höga skottsiffror som möjligt i sina jaktjournaler, och ett tillfälle till »ett vackert skott» får på inga villkor lämnas obegagnat.

»Sebulons» faktotum, den lille satte och pigge ålänningen Jakob Källström är alltid med för att ordna med skårarna och vettarna, plocka upp de döda fåglarna och förfölja de skadskjutna, men framför allt för att locka allfågel. Den konsten förstår gubben Jakob bättre än någon annan nu levande i hela skärgården. När han låter sitt med gäll strupton framslungade »ja’ kallar, ja’ kallar» ljuda över morgontöckniga fjärdar, kan ingen allfågel, som befinner sig inom en kvarts mils omkrets, stå emot Jakobs Siren-sång. »A-au-la, a-a-aula! svaras det allt ivrigare utifrån fjärden, och förr eller senare kommer hela troppar av både allgubbar och allgummor och fälla bland vettarna, så att vattnet ryker om dem.

Skotten smälla ... En del fåglar bli liggande på vattnet, andra bli endast skadskjutna och dyka, andra åter taga till vingarna. Men Jakob fortsätter att kalla så lockande och bedårande, att

140

fåglarna, fast de blivit påskjutna, åter komma till vettarna både en och två gånger.

Som ett bevis på den lille ålänningens fenomenala förmåga som fågellockare vill jag berätta följande.

En gång, det var i slutet av maj, befann sig Jakob tillsammans med sin vän Jan-Erik Ö. ute vid Masen för att lägga skötar. På morgonen, då de skulle fara hem, blev det »dov stillt», varför de togo i land vid en liten kobbe, som kallas Smörasken och där det brukar vara bra att sitta med vettar. Som de nu sutto där uppe på klinten och solade sig och förgäves spejade efter en begynnande kåre på den solblanka fjärden, började de resonera om fåglar och särskilt om sina erfarenheter rörande allfågelns vanor.

»Lysta på mej!» sade den alltid lika tvärsäkre Jan-Erik. »Ja kan ge mej trollgubben (fan) på att bara där kommer en skaplig nordlig storm i mitten å mån, så finns dä inte en allfågel här efter Eriksmässa (d. 18) och rakt inte efter Urbanus (d. 25). I dag ha vi förräxten den 27.» -- »Hm», väste Jakob på sitt en smula sävliga sätt. »Vet-inte-dä ... Har nog -- sett dom här senare också ...»

»Nej så ta mej trollgubben, om du dä har!» Men Jakob stod på sig. Och dispyten slutade med att gubbarna slogo vad: Om de fingo syn på en allfågel under dagens lopp, skulle Jakob såsom den vinnande parten ha att emotse en tobaksfläta och dessutom bliva bjuden på kaffe vid hemkomsten, i motsatt fall skulle Jan-Erik komma i åtnjutande av samma goda förmåner.

Så gingo de ned i båten efter sälkikaren och började noga undersöka fjärden och varenda litet grund där ute i solglittret. Här och där syntes några ejderfåglar, svärtor eller prackor, men av allfågel fanns icke så mycket som en fjäder att se.

Jan-Erik tyckte sig redan ha tobaksflätan lika säkert som om den redan legat i hans gamla mässingsdosa, och hungrig som han var vattnades det i munnen på honom vid blotta tanken på den ljuva kaffetåren, som han skulle bli bjuden på.

Det finska blodet hos vännen Jakob förnekade sig likväl icke. Han var envis som synden.

141

»Tror i alla fall, att där finns några kvar, fast vi inte kan få syn på dom», sade han, spottade ut den förbrukade tobaksbussen och begynte locka ... Och så han lockade sedan! Det var som om de gälla tonerna dansat fram över vattenytan och återkastats mot var enda liten kobbe, var enda liten sten!

På det sättet höll han på utan avbrott en kvarts timme och litet till, medan Jan-Erik låg och drog sig i solgasset och då och då lät höra ett ljud, som bra nära liknade ett undertryckt hånskratt. -- »Ja tror, fördärva mej, att du börjar bli hes i halsen», smädade han.

Men vad nu! Var det icke någonting som svarade där utifrån bådarna längst borta i öster? Jan-Erik satte sig upp som om han hade fått en orm i byxorna. -- Jo, minsann var det icke allfågelsång, fastän en smula hes och hackig. Och se där -- farväl du ljuva hopp! -- där kom ju en allfågel, en brun- och svartbrokig, stubbstjärtad sommarall, styrande kurs rakt emot dem!

Några meter från Smörasken gjorde allen en sväng runt kring kobben och kastade sig ned i vattnet mitt för näsan på de förvånade gubbarna. Så reste han stubbstjärten i vädret, kastade halsen bakut i S-form och frambragte med något skrovlig målbrottsstämma ett läte, som skulle föreställa »a-aula» men som icke blev annat än ett långdraget: »a -- -- a!»

»Jaså, kommer du nu ändå?» sade Jakob.

»Ja-a, ja-a!» svarade allgubben. -- Åtminstone har Jan-Erik, från vars mun jag har historien, försäkrat att han sade så.

De båda gubbarna gingo i båt och foro hem, men Jan-Erik satt tyst och liksom »tänkande» under hela vägen. Tjugufemöringen till tobaksflätan måste han ju punga ut med och kaffe skulle han också bjuda på. -- Men han kände sig trots allt icke riktigt övertygad om att han haft orätt i sitt påstående beträffande allfåglarna. -- Ty, se det vet ju var och en, att finnar förstå sig på mera än andra dödliga och att de kunna förvända synen på folk, så att man rakt inte kan bli klok på vad som är verklighet eller bara trolleri och sattyg. -- -- --