ödestugorna på hemskäret. Man stoppar igen de utslagna fönsterrutorna med säcktrasor så gott sig göra låter, bänkar sig vid de gamla skröpliga och halta fällborden och bäddar syskonbädd på de svartnade, murknade och knarrande golven. Naturligtvis utgöres sällskapet av idel gentlemannajägare, som hava mycket höga tankar om sig själva som jägare och jaktvårdare. Men det oaktat och trots att jaktherren själv -- det måste sägas till hans beröm -- utfärdat stränga order om att endast hanar av ejder få skjutas, händer det blott allt för ofta att skyttarna i sin jaktiver och under inverkan av ja, -- låt oss säga den starka vårluften -- i hastigheten taga en äggstinn värpåd för en gudunge. Och kommer där en sträckande sångsvan eller någon annan stor eller sällsynt fågel, så är det alls icke säkert att han kommer helskinnad förbi skjutskårarna. Ty under vårjakterna i Storskärgården gäller det först och främst att roa sig riktigt grundligt och skjuta och smälla på, så länge handen orkar hålla i geväret och pekfingret böja sig om trycket. De bålde jägarna äro naturligtvis angelägna om att få anteckna så höga skottsiffror som möjligt i sina jaktjournaler, och ett tillfälle till »ett vackert skott» får på inga villkor lämnas obegagnat. »Sebulons» faktotum, den lille satte och pigge ålänningen Jakob Källström är alltid med för att ordna med skårarna och vettarna, plocka upp de döda fåglarna och förfölja de skadskjutna, men framför allt för att locka allfågel. Den konsten förstår gubben Jakob bättre än någon annan nu levande i hela skärgården. När han låter sitt med gäll strupton framslungade »ja’ kallar, ja’ kallar» ljuda över morgontöckniga fjärdar, kan ingen allfågel, som befinner sig inom en kvarts mils omkrets, stå emot Jakobs Siren-sång. »A-au-la, a-a-aula! svaras det allt ivrigare utifrån fjärden, och förr eller senare kommer hela troppar av både allgubbar och allgummor och fälla bland vettarna, så att vattnet ryker om dem. Skotten smälla ... En del fåglar bli liggande på vattnet, andra bli endast skadskjutna och dyka, andra åter taga till vingarna. Men Jakob fortsätter att kalla så lockande och bedårande, att