Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Storskärgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ödestugorna på hemskäret. Man stoppar igen de utslagna
fönsterrutorna med säcktrasor så gott sig göra låter,
bänkar sig vid de gamla skröpliga och halta fällborden
och bäddar syskonbädd på de svartnade, murknade och
knarrande golven.
Naturligtvis utgöres sällskapet av idel
gentlemannajägare, som hava mycket höga tankar om sig
själva som jägare och jaktvårdare. Men det oaktat och
trots att jaktherren själv – det måste sägas till hans
beröm – utfärdat stränga order om att endast hanar av
ejder få skjutas, händer det blott allt för ofta att
skyttarna i sin jaktiver och under inverkan av ja,
– låt oss säga den starka vårluften – i hastigheten
taga en äggstinn värpåd för en gudunge. Och kommer
där en sträckande sångsvan eller någon annan stor
eller sällsynt fågel, så är det alls icke säkert att
han kommer helskinnad förbi skjutskårarna. Ty under
vårjakterna i Storskärgården gäller det först och
främst att roa sig riktigt grundligt och skjuta och
smälla på, så länge handen orkar hålla i geväret och
pekfingret böja sig om trycket. De bålde jägarna äro
naturligtvis angelägna om att få anteckna så höga
skottsiffror som möjligt i sina jaktjournaler,
och ett tillfälle till »ett vackert skott» får på
inga villkor lämnas obegagnat.
»Sebulons» faktotum, den lille satte och pigge
ålänningen Jakob Källström är alltid med för att
ordna med skårarna och vettarna, plocka upp de döda
fåglarna och förfölja de skadskjutna, men framför
allt för att locka allfågel. Den konsten förstår
gubben Jakob bättre än någon annan nu levande i hela
skärgården. När han låter sitt med gäll strupton
framslungade »ja’ kallar, ja’ kallar» ljuda över
morgontöckniga fjärdar, kan ingen allfågel, som
befinner sig inom en kvarts mils omkrets, stå emot
Jakobs Siren-sång. »A-au-la, a-a-aula! svaras det allt
ivrigare utifrån fjärden, och förr eller senare kommer
hela troppar av både allgubbar och allgummor och
fälla bland vettarna, så att vattnet ryker om dem.
Skotten smälla ... En del fåglar bli liggande på vattnet, andra
bli endast skadskjutna och dyka, andra åter taga till vingarna.
Men Jakob fortsätter att kalla så lockande och bedårande, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
