»Tror i alla fall, att där finns några kvar, fast vi inte kan få syn på dom», sade han, spottade ut den förbrukade tobaksbussen och begynte locka ... Och så han lockade sedan! Det var som om de gälla tonerna dansat fram över vattenytan och återkastats mot var enda liten kobbe, var enda liten sten! På det sättet höll han på utan avbrott en kvarts timme och litet till, medan Jan-Erik låg och drog sig i solgasset och då och då lät höra ett ljud, som bra nära liknade ett undertryckt hånskratt. -- »Ja tror, fördärva mej, att du börjar bli hes i halsen», smädade han. Men vad nu! Var det icke någonting som svarade där utifrån bådarna längst borta i öster? Jan-Erik satte sig upp som om han hade fått en orm i byxorna. -- Jo, minsann var det icke allfågelsång, fastän en smula hes och hackig. Och se där -- farväl du ljuva hopp! -- där kom ju en allfågel, en brun- och svartbrokig, stubbstjärtad sommarall, styrande kurs rakt emot dem! Några meter från Smörasken gjorde allen en sväng runt kring kobben och kastade sig ned i vattnet mitt för näsan på de förvånade gubbarna. Så reste han stubbstjärten i vädret, kastade halsen bakut i S-form och frambragte med något skrovlig målbrottsstämma ett läte, som skulle föreställa »a-aula» men som icke blev annat än ett långdraget: »a -- -- a!» »Jaså, kommer du nu ändå?» sade Jakob. »Ja-a, ja-a!» svarade allgubben. -- Åtminstone har Jan-Erik, från vars mun jag har historien, försäkrat att han sade så. De båda gubbarna gingo i båt och foro hem, men Jan-Erik satt tyst och liksom »tänkande» under hela vägen. Tjugufemöringen till tobaksflätan måste han ju punga ut med och kaffe skulle han också bjuda på. -- Men han kände sig trots allt icke riktigt övertygad om att han haft orätt i sitt påstående beträffande allfåglarna. -- Ty, se det vet ju var och en, att finnar förstå sig på mera än andra dödliga och att de kunna förvända synen på folk, så att man rakt inte kan bli klok på vad som är verklighet eller bara trolleri och sattyg. -- -- --