fåglarna, fast de blivit påskjutna, åter komma till vettarna både en och två gånger. Som ett bevis på den lille ålänningens fenomenala förmåga som fågellockare vill jag berätta följande. En gång, det var i slutet av maj, befann sig Jakob tillsammans med sin vän Jan-Erik Ö. ute vid Masen för att lägga skötar. På morgonen, då de skulle fara hem, blev det »dov stillt», varför de togo i land vid en liten kobbe, som kallas Smörasken och där det brukar vara bra att sitta med vettar. Som de nu sutto där uppe på klinten och solade sig och förgäves spejade efter en begynnande kåre på den solblanka fjärden, började de resonera om fåglar och särskilt om sina erfarenheter rörande allfågelns vanor. »Lysta på mej!» sade den alltid lika tvärsäkre Jan-Erik. »Ja kan ge mej trollgubben (fan) på att bara där kommer en skaplig nordlig storm i mitten å mån, så finns dä inte en allfågel här efter Eriksmässa (d. 18) och rakt inte efter Urbanus (d. 25). I dag ha vi förräxten den 27.» -- »Hm», väste Jakob på sitt en smula sävliga sätt. »Vet-inte-dä ... Har nog -- sett dom här senare också ...» »Nej så ta mej trollgubben, om du dä har!» Men Jakob stod på sig. Och dispyten slutade med att gubbarna slogo vad: Om de fingo syn på en allfågel under dagens lopp, skulle Jakob såsom den vinnande parten ha att emotse en tobaksfläta och dessutom bliva bjuden på kaffe vid hemkomsten, i motsatt fall skulle Jan-Erik komma i åtnjutande av samma goda förmåner. Så gingo de ned i båten efter sälkikaren och började noga undersöka fjärden och varenda litet grund där ute i solglittret. Här och där syntes några ejderfåglar, svärtor eller prackor, men av allfågel fanns icke så mycket som en fjäder att se. Jan-Erik tyckte sig redan ha tobaksflätan lika säkert som om den redan legat i hans gamla mässingsdosa, och hungrig som han var vattnades det i munnen på honom vid blotta tanken på den ljuva kaffetåren, som han skulle bli bjuden på. Det finska blodet hos vännen Jakob förnekade sig likväl icke. Han var envis som synden.