den företeddes för det väntande jaktsällskapet. Den obligatoriska mätningen av avståndet mellan vingspetsarna tycktes emellertid giva vid handen att det denna gång icke var fråga om något s. k. jätteexemplar. Karl-Olof, som kände ganska väl till örnarna, förklarade som sin åsikt, att det var hanen som för tillfället legat i boet och nu fallit offer för sin omsorg om ungarna. Nå, ja, hade man lyckats skjuta hanen, som brukade vara skyggast och svåråtkomligast, så skulle det nog gå att få honan med, bara man gav sig ro att vänta! Och så kröpo skyttarna in under de slokande granarna runt omkring örnfuran, där de sutto med spända hanar, färdiga att giva eld, så snart örnmor skulle uppenbara sig. Minuterna blevo till timmar, och de blodtörstiga myggsvärmarna under granarna blevo allt våldsammare i sina anfall mot stadsherrarnas ansikten och händer, men inget inträffade. Då och då hördes örnungarnas svaga pipande uppifrån den väldiga grenkorgen, och en gång tyckte sig Karl-Olof urskilja något, som liknade ett avlägset örnskri. Men det var också allt! Då var det »den elake» som kom att tänka på ett gammalt knep, som ofta med fördel begagnats, då det gällt att vakta ut rovfåglar vid boet. -- En fågel må vara aldrig så slug och försiktig, men någon räknemästare blir han aldrig. Därför, om man är flera att hålla vakt vid boet, bör alltid en eller ett par demonstrativt avlägsna sig därifrån, på det att fågeln, som ser fridstörarna draga sina färde men icke förmår räkna deras antal, i tro att marken åter är fri, skall återvända till boet. -- Alltså erbjöd sig »den elake», som sade sig ha fått nog av myggplågan, att tillsammans med Karl-Olof draga sig tillbaka mot båtarna i Österviken för att sålunda om möjligt skaffa sina kamrater tillfälle till skott. Sagt och gjort, de båda provokatörerna avtågade sjungande och hojtande mitt över den nästan trädlösa kärrängen. De kunde väl ha varit borta högst en halvtimme, då örnhonan uppenbarade sig utan föregående varning. Likt en pappersdrake stod hon där plötsligt i luften ett tiotal meter snett över boträdet. Vingarna voro utspända, så att man kunde räkna varenda handpenna, och den vitglänsande stjärten hölls riktad snett framåt för