Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grosshandlare Sebulonssons örnjakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den företeddes för det väntande jaktsällskapet. Den
obligatoriska mätningen av avståndet mellan
vingspetsarna tycktes emellertid giva vid
handen att det denna gång icke var fråga om något
s. k. jätteexemplar. Karl-Olof, som kände ganska väl
till örnarna, förklarade som sin åsikt, att det var
hanen som för tillfället legat i boet och nu fallit
offer för sin omsorg om ungarna.
Nå, ja, hade man lyckats skjuta hanen, som brukade
vara skyggast och svåråtkomligast, så skulle det
nog gå att få honan med, bara man gav sig ro att
vänta! Och så kröpo skyttarna in under de slokande
granarna runt omkring örnfuran, där de sutto med
spända hanar, färdiga att giva eld, så snart örnmor
skulle uppenbara sig. Minuterna blevo till timmar,
och de blodtörstiga myggsvärmarna under granarna blevo
allt våldsammare i sina anfall mot stadsherrarnas
ansikten och händer, men inget inträffade.
Då och då hördes örnungarnas svaga pipande uppifrån
den väldiga grenkorgen, och en gång tyckte sig
Karl-Olof urskilja något, som liknade ett avlägset
örnskri. Men det var också allt!
Då var det »den elake» som kom att tänka på ett
gammalt knep, som ofta med fördel begagnats, då det
gällt att vakta ut rovfåglar vid boet. – En fågel
må vara aldrig så slug och försiktig, men någon
räknemästare blir han aldrig. Därför, om man är
flera att hålla vakt vid boet, bör alltid en eller
ett par demonstrativt avlägsna sig därifrån, på det
att fågeln, som ser fridstörarna draga sina färde men
icke förmår räkna deras antal, i tro att marken åter
är fri, skall återvända till boet. – Alltså erbjöd sig
»den elake», som sade sig ha fått nog av myggplågan,
att tillsammans med Karl-Olof draga sig tillbaka mot
båtarna i Österviken för att sålunda om möjligt skaffa
sina kamrater tillfälle till skott. Sagt och gjort,
de båda provokatörerna avtågade sjungande och hojtande
mitt över den nästan trädlösa kärrängen.
De kunde väl ha varit borta högst en halvtimme, då
örnhonan uppenbarade sig utan föregående varning. Likt
en pappersdrake stod hon där plötsligt i luften
ett tiotal meter snett över boträdet. Vingarna voro
utspända, så att man kunde räkna varenda handpenna,
och den vitglänsande stjärten hölls riktad snett framåt för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
