Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grosshandlare Sebulonssons örnjakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att bromsa farten. I klorna höll hon ett långt,
slingrande och slängande föremål. Man hann inte
riktigt få klart för sig vad det var, innan en
ursinnig snabbeld började och fem hammerless-gevär
av högsta märke inom loppet av några få sekunder ur
sina dubbla eldgap slungade nio grova hagelsvärmar
upp mot den kretsande storfågeln, som med en tvär
vändning nästan kastade sig på rygg i luften och
försvann, kvarlämnande som minnen några avskjutna
dun och fjädrar, som i täta serpentinvindlingar sakta
dalade ned över de häpna skyttarna.
»Ja, men hon fick allt bra med stryk, den satan!»
kom det från en av sällskapet. »Jag kan ge mig f-n
på att jag höll rätt!»
»Ja, jag också – jag också!» försäkrade tre andra
röster. Endast vännen Sebulon stod tyst. Då han
skulle lossa sitt första skott och med geväret
riktat lodrätt uppåt kornade på örnens kroknäbb,
hade örnen helt oförmodat släppt sitt tag om det
långa, slingrande föremålet, som med en väldig
dask träffat Esaus ättelägg mitt i synen och kommit
honom att skjuta rakt åt ... Det andra skottet kunde
han icke lossa så tilltygad och förvirrad hade han
blivit av den oförmodade och våldsamma kindpusten
från ovan. Alltså sköt han för säkringen på sitt
gevär, som han försiktigt lade ifrån sig på marken,
varefter han tog fram en näsduk och gjorde ivriga
men åtminstone till en början fruktlösa försök att
befria ansikte och skägg från ett segt och otäckt
slem, varmed han blivit överhöljd. Jaktkamraterna
voro alldeles för ivriga och upphetsade för att
lägga märke till hans dilemma. De bara pratade i
munnen på varandra men tröstade sig till sist i den
tillfredsställande förvissningen att örnhonan i alla
fall »fått vad hon behövde». Dock, de skulle blott
allt för snart ryckas ur sin villfarelse.
Nu hördes åter rösterna av »den elake» och Karl-Olof,
som pratande och skrattande närmade sig över kärret.
De hade efter generalsalvan fått syn på örnhonan, som,
till utseendet oskadd, flugit bort till Tristonskäret,
där hon satt sig på högsta klinten och börjat ordna sin genom
beskjutningen något derangerade fjäderdräkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
