Sedan man något hämtat sig från denna nya överraskning, väcktes frågan vad man skulle göra med örnungarna. Det kunde ju aldrig bli tal om att låta rovriddarnas avföda ligga kvar i boet för att växa upp till nya gissel för skärgården och skärgårdsfåglarna. En av jägarna föreslog, att man skulle draga lott om vem som skulle få skjuta dem. En örn vore ju i alla fall en örn, och hade man fått turen att skjuta en sådan, behövde man inte ovillkorligen skriva folk på näsan om det varit en fullvuxen fågel eller bara en dununge. -- Så här skulle det gå till. Karl-Olof kunde gå upp i trädet och kasta ned ungarna en i sänder, då den genom lottning utsedde skytten borde stå beredd att skjuta, medan ungen befann sig i luften. Men sköte han bom, skulle han vid återkomsten till staden få bjuda på champagne över lag. -- Var inte det ett gott förslag, så säg? Nej, det ville jaktherren icke vara med om. Han hade från början haft helt andra planer beträffande ungarna. Till den ändan hade han låtit Karl-Olof taga med sig en stor, rund strömmingskorg av en, och med denna fastbunden på ryggen beredde sig ynglingen att bestiga örnfuran. Snabb och smidig som en australneger äntrade Karl-Olof utan minsta ansträngning upp för den grova, släta furustammen och satt i nästa minut fjorton meter till väders, gränsle över en av grenarna, som uppburo det väldiga nästet. - Ja, där lågo de båda små gråvita dunbyltena. -- Sådana spektakel att se ut med sina krokiga näbbar och klor ... Och så arga sedan! -- -- Fastän de icke kunde vara mer än ett par veckor gamla, fyllde de upp hela korgen, som Karl-Olof tog på vänstra armen, medan han hastigt och lustigt hasade sig ned till terra firma. Ungarna skulle herr Sebulonsson, enligt vad han högtidligen tillkännagav, skänka till den Zoologiska trädgården i staden. -- Om de små havstrollen någonsin kommo dit är tvivel underkastat. Troligen voro de alltför späda för att kunna hållas i fångenskp. Omsider troppade den muntra, segerdruckna skaran av ned till