båtarna, bärande den skjutna örnhanen och korgen med örnungarna på en granstör. Endast jaktherren själv dröjde ännu en stund kvar under trädet, där han stått, då han sköt på örnhonan. Först när kamraternas röster dött bort bland träden och han var alldeles säker på att ingen såg honom, hukade han sig ned i ljungen och lyfte upp -- en väldig ål, på vilken örnen, sin vana trogen, slitit av huvudet för att lättare få bukt med den seglivade krabaten. Sebulon vägde den slingrande ålkroppen i handen och fann, att den måste hålla minst ett kilogram i vikt. Ett belåtet leende spred sig över den gode grosshandlarens rastypiska drag: En sådan förbaskad tur! Nu hade han ju färsk fisk att bjuda sina vänner på till frukost och slapp att taga till de dyra konserverna.